Plötsligt står han bara där, mitt bland alla löpare.
Mark Levengood.
Vi, den forsande floden av rosa löpare (Midnattsloppets tröjfärg 2014 är rosa) har just tagit oss upp för backen mot Ersta sjukhus.
Trots en vidunderlig utsikt över hela Stockholm är det honom man ser. Vit kostym, uppklädd till tänderna. Båda händerna i luften, highfivandes både till höger och vänster. Någon stannar och ger honom en puss.
På sin karaktäristiska mumindalssvenska tjoar han att “Ni är jätteduktiga!” “Den backen klarade ni bra, nu är det bara nedför!” osv
Klockan är nästan halv tolv och han måste stått där hela kvällen, men han bara strålar energi och glädje.
Det känns som hela fältet höjer sig 10 snäpp. Aldrig varit med om någonting liknande.
Utstrålning.