Tack Cinemateket.
Tack för att jag får se Jeanne Dielman på duk. På biograf. På enda sättet den egentligen går att se. För det krävs ett offentligt, men ändå avskilt mörkt rum för att kunna uppbåda koncentrationen och diciplinen till detta. På riktigt.
För den oinvigde handlar det alltså om en tre-och-en-halvtimmesskildring av en ensamstående belgisk hemmafrus otroligt inrutade vardag. I mer eller mindre realtid. Det lagas mat. Bordet dukas. Det äts middag. Det stickas lite. Det städas. Sonen väcks och utfodras innan skolan. Det gås ut på stan och handlas. Osv osv osv.
Det kan tyckas oerhört långtråkigt och påfrestande. Och på sätt och vis är det ju det. Och det skulle vara så enkelt att bara zona ut. Okej, hon skalar potatis. Hon kommer sitta där och skala potatis i 5 mintuer till. Okej, vad nu? Och så kanske börjar man fundera på annat.
Men stannar man kvar i filmen, betraktar inte bara vad utan hur och mer så blir man belönad. Det tar tre och en halv timme, vilket är precis så lång tid det måste ta.
Wow.