Posted on 3 Comments on Pannben

Pannben

Är så fruktansvärt ur form. Har sprungit milen… 3 (tre: en-två-tre!) gånger i vinter. En gång i november (tunnelloppet), en gång i februari och en gång i mars. Skit, skit och skit har det gått. Grejar väl under en timme (vilket borde vara minimum för vem som helst, oavsett vem man är) men det är på gnällen och pressandes på max. Och nä, jag har knappt tränat nått annat heller.

På söndag om två veckor står jag i startfållan på Karl-Marx-Allee med 21 långa kilometer framför mig. Skulle ljuga om jag sa att jag – genuint – såg fram emot det. För det kommer bli tufft. Och det är en sak att pina sig när man är i form, när man jagar en tid, när man iaf till en början har studs i dojan. Det har jag inte nu. Inte i närheten.

Sista timmen kommer bli hemsk. Kommer bli krig. Och jag kommer vara på defensiven. Kommer inte handla om något pers, kommer handla om att ta sig runt. En vag förhoppning är att kunna greja 2:17 – en halvtimme långsammare än i fjol alltså. Det borde vara oceaner av tid, men vettefan om det är görbart ändå…

Hursomhelst är det som det är. Kommer handla om pannbenet håller sista timmen. För kroppen kommer inte göra det. Var ute och sprang 90 minuter idag och allt började mer eller mindre strejka. Tappade hållningen helt med allt vad det innebär. Men det är för sent för att göra någonting. Ett par milrundor och så en vecka mer eller mindre vila. Allt annat vore kontraproduktivt.

Pannben alltså.

För övrigt ska en kollega tydligen till Berlin samma helg. Det var ju otur. Trodde man skulle kunna gömma sig på ett lopp utomlands, men inte ens det går haha, han kommer säkert stå och glo någonstans utefter banan…

Posted on

Teddybears STHLM – Cobrastyle

Enligt Itunes har jag lyssnat på den här 94 ggr på min Ipod. Flest av alla låtar jag har där faktiskt. 94×3:00 = 282 minuter eller nästan fem timmar eller med andra ord nästan fem mil, för det är ju det det handlar om: musik för löpning.

Iofs har jag sprungit till gitarrmanglet i Free Bird 88 ggr, vilket alltså blir 88×9:10 = 807 minuter eller tretton och en halv timmar. Härifrån till Uppsala och tillbaka.

Aldrig tänkt på det så.

Posted on

Tunnelloppet

Häftigt lopp. Synd att det bara går en gång. Gillar det monotona nötandet och miljön är tacksam för att leka med ljus och annat.

Prestationsmässigt nada (småsjuk och rent generellt ingen ork). Sprang på någon kilometer, men hade inget att ge så jag lyfte av. Vem bryr sig?

5k 29:30, 10k 62:30. Typ.

Posted on

Pyonyang Marathon

Lite sen på bollen, men jag såg just att man i år för första gången som utländsk turist kunde ha sprungit Pyonyang Marathon (det var 27:e gången loppet hölls men har bara varit öppet för inhemska löpare och utländsk elit). Spännande. Anmälan för 2015 är öppen.

Tydligen startade runt 800 löpare i år, varav 300 utlänningar. Innan loppet hade det sagts att maxtiden var fem timmar, men i sista minuten hade avslutningsceremonin flyttats fram till fyra timmar efter starten och löpare långsammare än tre-och-en-halvtimmars-tempo blev avplockade från banan.

Så kan det gå.

The Guardian

Posted on

Stockholm Halvmarathon 2014

Tanken var att puttra igenom detta på två timmar. Typ ett vanligt långpass, men lite mer jippo – det är ett kul och välorganiserat lopp.

Ganska snart insåg jag dock att hälsenorna ville någonting annat, ungefär samtidigt som min Garmin la av vid 3km.

Vid 10k hade det börjat krampa både här och där. Stel som en pinne. Krånglar en del av systemet tar de andra stryk.

Försökte stretcha ut men vid 15k var det inte kul längre. Klev sen av vid Hornstulls t-bana. Kändes inte som någon större vits att stappla/gå återstående 4k för… vadå?

Besviken? Inte så farligt. 17k är ändå 17k även om jag nog inte var någon vacker syn.

Posted on

iForm-loppet 10k 2014

Storasyster blev sjuk så jag tog över hennes startplats i iForm-loppet.

Helt annat lopp än Ultravasan skulle man kunna sammanfatta det som. Om Ultravasan var vaselin, rödbetsjuice, vätskeryggsäckar så var iForm picknickkorgar, gåstavar och “får hunden följa med på rundan?”.

Måste säga att kroppen kändes fräsch efter UV. Körde ju 4 pass veckan direkt efter. Eller egentligen 5, men… Hursomhelst lunkade jag runt de här två väldigt fina varven (Sundbyberg verkar kanon att springa i!) på rätt beskedliga 53:30. Prattempo. Vilket kanske irriterade en del jag passerade, speciellt på andra varvet.

“Är du på tredje varvet eller?”

“Öh nä, vadå?”

“Det ser så lätt ut!”

Posted on

Ultravasan 45 2014

Var oklart om jag skulle starta i det här.

Dels blev det ju lite svårt rent praktiskt med resa och logi då jag velade så länge. Allt var såklart fullbokat.

Dels var jag inte riktigt i form. Och mina fötter/hälsenor trilskas.

Logistiken löste sig. Min superdupersnälla syster med stuga i Sälen ställde upp och skjutsade och inkvarterade. Och peppade. Utan henne hade det inte gått.

Och formen visade sig vara bättre än väntat. Och hälsenorna höll. Jag som hade väntat att jag skulle få kliva av efter 15-20 km.

Såhär i efterskott tror jag faktiskt det var bra att förusättningarna var rätt risiga och ambitionen därmed väldigt låg. Förvisso är det ingen nyhet för mig att långdistans i mångt och mycket handlar om ödmjukhet, men här känns det som jag hade bra hjälp på traven.

Ska man springa en mara eller mer (eller till viss del även en halvmara) är det ingen idé att rusa iväg, dra på sig mjölksyra osv osv. Man kan snarare ta det rätt lugnt. Trött hinner man ändå bli. Tid tar man lätt igen.

Så det var precis det jag gjorde. Puttrade på. Stannade och drack på vätskekontrollerna. Tog mig tid att plåstra om en blåsa (som säkert skulle kunnat äventyra alltihop annars). Gick – om än raskt – i de lite brantare uppförsbackarna. Sånt där som jag inte brytt mig om på de halvmaror jag sprungit även om jag disponerat dem ganska vettigt. Stannade och åt på matstationerna. Unnade mig en kort massage i Hökberg även om det egentligen inte var nödvändigt.

Summa summarum hade jag det rätt mysigt. Sista milen var väl, som sig bör, lite jobbig, men inte så farligt. Redan under loppet kändes det klart att det här verkligen var någonting för mig. Frågan är bara om det blir 45 eller 90 nästa år?

Är förresten märkligt hur perspektiven förskjuts. En vanlig soffliggare – som jag själv var en gång i tiden – kan tycka att det är en prestation att ta sig runt 5k. 10k än mer så. 21k verkar galet och 42k helt omänskligt. Men det är fel. Det krävs inte så mycket, mindre än man kan tro och alla skulle kunna göra det, bara de tog sig i kragen.

Själv ser jag en mara eller 45k terränglöpning typ Ultravasan 45 som en prestation. Ultravasan 90 är rätt galet, men förmodligen görbart. UTMB och liknande känns omänskligt.

UTMB? Ultra-Trail du Mont-Blanc – ett årligt ultralopp med 2000 startande – dvs en del större än Ultravasan 45+90. Årets upplaga gick helgen efter Ultravasan och filmklippet här är en promo för att locka de löparna till nästa års Ultravasa. Hursomhelst är det en nätt liten runda på typ 100 miles eller 168 kilometer. I alperna. Man springer Frankrike – Italien – Schweiz och tillbaka till Frankrike. Nästan 10 000 höjdmeter avverkar man, inklusive 4 toppar på 2500 meter över havet. Vinnarna brukar vara tillbaka i Chamonix efter ungefär ett dygn, men de flesta tar 30-45h på sig.

Det finns ju värre lopp än UTMB, men det är ändå omänskligt. Eller? Det är iaf så det känns idag, men kom igen om något år?

 

Posted on

Midnattsloppet 2014

Plötsligt står han bara där, mitt bland alla löpare.

Mark Levengood.

Vi, den forsande floden av rosa löpare (Midnattsloppets tröjfärg 2014 är rosa) har just tagit oss upp för backen mot Ersta sjukhus.

Trots en vidunderlig utsikt över hela Stockholm är det honom man ser. Vit kostym, uppklädd till tänderna. Båda händerna i luften, highfivandes både till höger och vänster. Någon stannar och ger honom en puss.

På sin karaktäristiska mumindalssvenska tjoar han att “Ni är jätteduktiga!” “Den backen klarade ni bra, nu är det bara nedför!” osv

Klockan är nästan halv tolv och han måste stått där hela kvällen, men han bara strålar energi och glädje.

Det känns som hela fältet höjer sig 10 snäpp. Aldrig varit med om någonting liknande.

Utstrålning.

Posted on

Hauptallé

Redan innan jag såg Der Räuber i vintras har jag varit lite sugen att springa i Prater. Den här scenen, 11:18 in i filmen, förstod jag direkt var Hauptallé. I Prater alltså. 4,5 kilometer bilfri, spikrak allé.

Älskar att springa längs oändlighetslånga rakor. Fästa blicken där perspektivlinjerna konvergerar i fjärran och bara tugga på.

Förutsättningarna idag var kanske inte de allra bästa. 3-4h sömn, ätit dåligt (för lite) och 39 grader varmt.

Men nu är jag äntligen här. Så det är bara ut och tugga.

23 minuter ena vägen. Tog helt helt slut. Fick kriga ordentligt för att komma fram. Sen fick det vara nog. Gick och lunkade tillbaka. 34 minuter.

Hursomhelst: ett världsklass-ställe för löpning.