Är så fruktansvärt ur form. Har sprungit milen… 3 (tre: en-två-tre!) gånger i vinter. En gång i november (tunnelloppet), en gång i februari och en gång i mars. Skit, skit och skit har det gått. Grejar väl under en timme (vilket borde vara minimum för vem som helst, oavsett vem man är) men det är på gnällen och pressandes på max. Och nä, jag har knappt tränat nått annat heller.
På söndag om två veckor står jag i startfållan på Karl-Marx-Allee med 21 långa kilometer framför mig. Skulle ljuga om jag sa att jag – genuint – såg fram emot det. För det kommer bli tufft. Och det är en sak att pina sig när man är i form, när man jagar en tid, när man iaf till en början har studs i dojan. Det har jag inte nu. Inte i närheten.
Sista timmen kommer bli hemsk. Kommer bli krig. Och jag kommer vara på defensiven. Kommer inte handla om något pers, kommer handla om att ta sig runt. En vag förhoppning är att kunna greja 2:17 – en halvtimme långsammare än i fjol alltså. Det borde vara oceaner av tid, men vettefan om det är görbart ändå…
Hursomhelst är det som det är. Kommer handla om pannbenet håller sista timmen. För kroppen kommer inte göra det. Var ute och sprang 90 minuter idag och allt började mer eller mindre strejka. Tappade hållningen helt med allt vad det innebär. Men det är för sent för att göra någonting. Ett par milrundor och så en vecka mer eller mindre vila. Allt annat vore kontraproduktivt.
Pannben alltså.
För övrigt ska en kollega tydligen till Berlin samma helg. Det var ju otur. Trodde man skulle kunna gömma sig på ett lopp utomlands, men inte ens det går haha, han kommer säkert stå och glo någonstans utefter banan…