Korta standardrundan

Löpningen var inte dålig i Jakobsberg. Järvareservatet var fin-fint. Fast även om de vägarna och stigarna inte gick att klaga på så var det det enda (som jag eg var riktigt sugen på). Här i krokarna är det världsklasslöpning åt vilket håll man än ger sig av. Finns så mycket häftiga rundor att det kommer ta länge att upptäcka allt.

Ta t ex svängen jag gick med Alma idag på morgonen: Liljeholmen – Gröndal – Stora Essingen – Alvik – Kungsholmen – Långholmen – Hornstull – Liljeholmen. Stockholms alla broar och holmar är som gjorda att springas på.

Och alla de här fantastiska rundorna börjar direkt utanför dörren. För att ta sig till det roliga i Jakan – Järvareservatet dvs – var det 1,5 km eller så från dörren innan skogen började. Tre kilometer transportlöpning på lite tråkigare vägar alltså. Inte konstigt att min “korta” runda var 12,5 km.

Sååå… ikväll testade jag en nygammal klassiker: Liljeholmen och till längst ut på Vinterviken och tillbaka. Start/mål vid trappan ner till Trekanten och vändning vid livbojen (klapp!) längst ut på Rävudden.

  • Cirkus fem kilometer. Lättsprunget; skulle säga platt som en pannkaka. Gång/cykelväg och en (1) korsande lugn väg.
  • Härlig och inspirerande runda: grönt, mycket vatten, mycket joggare.
  • Precis utanför dörren. De 50-100 meter man behöver gå kan man använda till att skutta igång och/eller få i ordning grejerna. Mer hinner man inte.
  • Peppande med vändning efter halva om man jagar tid: öka tempot för att komma under dubbla vändtiden.

Nästintill perfekt att göra till “korta standardrundan”. Går förmodligen att springa närsomhelst – tid på dygnet eller året lär inte spela någon roll. Och när man är i vilken form som helst. 12,5 km kräver ändå sitt, men 5 klarar man alltid på något sätt. I värsta fall kan man gå. Kommer inte finnas några ursäkter oavsett om man bara ska lufsa fram och tillbaka eller tror man kan sätta nytt pers. Denna fantastiska runda som inte behöver ta mer än en dryg halvtimme finns alltid där, redo utanför dörren.

Jahaja. Hur gick det då? Jodå. 12-13 grader vid sjutiden på kvällen. Satte av i behagligt tempo. Kändes bra, sprang om en tjej som stod still i jämförelse. Vände efter 14:45. Ville komma under halvtimmen i premiären så jag pressade på lite och la handen på trappräcket igen efter 28:32. En mamma/dotter-kombo som passerade just då skrattade lite åt min spurt, kanske verkade det lite desperat, den där handpåläggningen. Men vem bryr sig?

Mätte sträckan på nätet sen. Lite drygt 2,7 km enkel väg. Inte för att det spelar någon roll. Den här rundan kommer jag springa typ en gång i veckan, känns det som. Mot mig själv eller ingen alls. I vått och torrt. Snabbt och långsamt. Vår, sommar, höst, vinter.

Cinco de la mañana

Kunde inte somna om efter att ha blivit väckt av Alma. Så jag gav mig ut.

Hejade på torgets taxichaffisar och satte sen av över bron. Cirkus Brazil Jack hade smällt upp ett stort tält i Tantolunden och på Knivsöder rumlade de sista klubbmänniskorna hemåt. Eller mot efterfesten, vad vet jag?

På Långholmen stod ett gammalt par och höll om varandra på Jas gamla nedslagsplats och högst upp på Västerbron instagrammade en överförfriskad yngling ett stadshus i brand. #nofilter!

Norr Mälarstrand var helt övergivet sånär som på en enda hundrastare. Lika absurt som det blodröda vattnet.

Två polisbilar körde blåljus förbi Riddarholmen, själv blev jag lurad upp till kyrkan och kullerstenen av byggavspärrningar.

Götgatsbacken är bara gågata på dagen, men jag höll mig mitt i gatan tills Globen tornat upp sig ordentligt. Då tog jag vänster, förbi jobbet och Ferdinand Bobergs elverk/moské.

Fortsatte Östgötagatan ner. Vid korsningen Kocksgatan stod en sop- och spolbil och mullrade dovt, återhållet. Den liksom blängde på det regnbågsmålade övergångsstället framför sig. Hoppas inte…

Nere vid Folksamskrapan vände jag hemåt längs vattnet. Nedanför några kolonistugor satt en man och metade. Inte helt oväntat mötte jag just här vid Årstaviken den första andra löparen – en mamma med sovande barn i löparvagn.

Vid bananhusen hördes dunkande rejvmusik från andra sidan och jag vek nyfiket upp och över järnvägsbron. Vilket ju är en jävla stigning… Där uppe ser man allt, men ändå inte ungdomarna som måste dansat på Årsta holmar.

Ner och hem via bolånens Årstadal. Hemma väntade en nyvaken Mica med ett glas kall apelsinjuice.

Herregud… jag älskar den här staden.

Two Bridges

New York City. För satan. Vilken stad! och vilken löparstad!

Platsen, folket, vädret. Känslan.

Det här är magi.

5k 26:30, 10k 54:20. Startade 09:13 på morgonen.

Brände mig tyvärr lite på axlarna. Måste vara försiktig.

DC

Mann’s – Kapitolium – Washington – Lincoln – Arlington

…sen sket vi i det. Kramp i höger vad och seg som fan.

Arlington är riktigt fint. På ett ledsamt sätt. Måste respektera det såklart, men det känns ju rätt skevt. Strosade omkring kanske en och en halv timme. Såg en begravning.

The Mall är ju också fint, på sitt sätt. Men ändå trist. The Mall är en maktdemostration, kräver respekt, gjort för att vara pampigt och imponerande. Och, precis som Arlington, en massa oemotsägliga, patriotiska hyllningar till alla dessa män som… ju faktiskt “bara lydde order”. (var har man hört det tidigare?)

Jämför med Central Park. Som ju är lite större, men inte jättemycket. Central Park är kul. Picknick. Sport. Galna människor. Skog. Sjöar. Folk som knullar i buskarna. Barnfamiljer. Öppna ytor och gräsmattor. Zoo. Joggare. Tävlingscyklister. Lajvare. Allt och ingenting.

The Mall är rektangulära gräsmattor. Strikt. Du får gå/sitta på gräsmattorna, men det känns typ som på nåder. Köp gärna en korv men visa respekt och ät inte vid någon memorial. Visst, en massa fina museer och instutitioner men ack så tråkigt.

Och löpningen då? Inte dumt, men 110 ggr hellre CP.

 

Central Park #2

Herregud. Än lever liket.

Testade varvet runt parken igen. Anton Krupicka-style den här gången. Och fasen, det går ju. Sub-55 den här gången. 54:40 för att vara exakt.

Grymt nöjd.

Sen tror jag ingen förväxlade mig och Anton. Alla vet ju att ultra-Anton är och springer ute i spenaten och aldrig skulle sätta sin fot inne i stan.

Födelsedagspresent

Äntligen!

Från mig till mig.

Tack!

Det är klart att man hade förväntningar. Central Park som man sett så mycket på film och tv. Hört så mycket om.

Löparparadiset.

Inte blev det sämre av hur man skymtade grönskan när man gick upp för 7th avenue. Från Penn Station. Times Square. Närmare och närmare. Och så är man där.

Och man ser direkt hur löparna forsar förbi. Motsols går varvet tydligen.

(Allt man sett och hört är sant)

Låser satelliterna och lommar iväg, tänker att vi får se vad det blir. Men det är någonting i luften här. Och det är nog inte bara för att det är – som jag snart märker – tävling på 10k-loopen runt parken (6 miles om man ska vara petig). Det är något med den här rundan, med den här parken.

Blir bortvisad från det vanliga löparfältet på asfaltsvägen runt. För snart kommer de, hojtas det av funkationärer. You have to get off the course! Keep clear!

“Team Challenge” fattar jag efter ett tag när jag lyckats läsa någon nummerlapp. Vilket för min del innebär extra pepp. Inte bara spänstiga klubblöpare som pressar förbi, utan även deras lag- och klubbkamrater som står och skriker efter banan. Almost there! Go! Go! Go! You can do it! Kör bara kör!

Och det är inte bara de, utan alla vi andra som bara är ute på lördagsrundan. Sexpacken glänser av svett i solen, på både män och kvinnor.

Så inspirerande.

Jag gör min första 10k under 60 minuter på väldigt länge. Bra känsla.

Och dagen har bara börjat. Och året med.

Det trettioåttonde i ordningen.

Kommer bli fantastiskt.

Viljans triumf

Berlin halvmarathon 2015.

Helt sjukt opepp.

Gjort vad jag kunnat för att glömma det här. Men så var jag ju trots allt där i Berlin. Och allt var väl som väntat helt fel. Inte bara nästintill helt otränad utan sovit för lite, gått för mycket dagen innan (typ 30k steg), ätit dåligt, småsnuvig, stressad (sommartidsomställning, förberedelser och utcheckning osv osv).

osv osv. Hade jag inte lagt fram prylarna kvällen innan hade jag nog skitit i det och gjort Berlin en dag extra istället.

Med typ 25k löpare efter mig (mäktigt!) lunkade jag iväg. Och det var väl okej, bara glida lite även om jag hade skoskav redan från start. Båda fötterna. Men jag tänkte inte så mycket på det och 10k passerades med oväntat lite problem.

Precis vid 13k-skylten brast en stor blodblåsa på höger fot (klafs-klafs-klafs!) och jag tänkte: vad fan, nu kör vi (inte sprungit längre än så sen Stockholm halvmarathon som jag ju dessutom bröt efter typ 17k i höstas). Stod nån strax efter med en skylt “Pain now, beer later”. Då tänkte jag att äh, vadå? Visst, målbilder blabla och den där ölen man får i målfållan går inte av för hackor men det var ju inte dit jag längtade. Inte det jag såg framför mig. Tänkte istället att det är ju här jag vill vara. Nötandes, gnetandes.

Så jag bet ihop och tuggade på. Tog mig runt. Springandes. 26 minuter långsammare än i fjol, men vafan, det var ett bra lopp.

(och ja, dubbeltydigheten i rubriken är såklart medveten, vad trodde ni egentligen?)