Prefontaine

Ingen minns en förlorare?

Eller jo, tydligen gör man ju det. Om man som ung och lovande långdistansare kör ihjäl sig kan man få inte bara en film utan två gjorda om sitt liv. Och en partisk dokumentär (som jag också sett).

Fast man ska ju vara full när man kör ihjäl sig, förstås. Men det behövs kanske inte nämnas i filmerna. Sen är det bra om man inte sätter några internationella rekord eller lyckas i några stora mästerskap. Att som bäst komma fyra i OS är lagom. Det viktigaste är att man sprang för seger, även om man kroknar. Det blir bra film.

Ja ja, bågar som spändes och strängar som brast. The moral of the story är väl att var man Nikes första pr-fejja kommer man leva för evigt, antar jag.

Långlunch

1. Friskvårdstimme äger. Och flex. Ska börja springa mycket mer på lunchen.

2. Det slår mig först nu att det är fredag den trettonde idag. Visste att det är fredag och att det är Lucia idag. Men jag la inte ihop de två. Jaja.

Musik i mörker

…nej, inte Bergman-rullen utan min spellista för kvällen:

 

Teddybears STHLM – Cobrastyle

The Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band

The Beatles – Lovely Rita

Fugazi – Bad Mouth

KT Tunstall – Suddenly I See

Suzanne Vega – Blood Makes Noise

Johnny Clegg & Juluka – Impi

White Stripes – My Doorbell

Robbie Williams – Let Me Entertain You

The Who – The Seeker

The Sounds – Rock N Roll

Fleetwood Mac – Tusk

Aretha Franklin – Baby, I Love You

Cake – Mahna, Mahna

The Dandy Warhols – Bohemian Like You

Lynyrd Skynyrd – Free Bird

 

En del guilty pleasures, men skitbra som löparpepp. Med nått undantag är allt ~180 bpm eller någon multipel därav.

…nu ska jag inte löparblogga på ett tag tror jag. Det bara så jävla grymt att köra i mörkret. Woho!

På besök i skuggornas rike

Tror jag börjar kunna titulera mig löpare. På riktigt alltså. Känns som att om man en söndagseftermiddag i november när kvicksilvret krypit ner till nollan och det redan börjat skymma trotsar träningsvärken för att ge sig ut i skogen – utan lyse – för 15 kilometers nötande… ja, då är man officiellt löpare.

En mycket märklig upplevelse, springa i skogen efter skymningen. Ute på ängarna kan man se en bra bit, men sedan när skogen tätnar känns det som man har sikt på bara någon enstaka meter.

Men precis som Gorkij, som jag parafraserar i rubriken (angående den då nya kinematografen) måste jag tillstå att det var en sällsam upplevelse. Bitvis meditativ, bitvis något kuslig. Man är helt i sin egen lilla värld.

…tills en cyklist (?) skrämmer skiten ur dig med sitt lyse som från ingenstans förblindar dig.

15k runt djurgården

Dåligt med sömn, bara en Starbucks-frappuccino i magen, tunga ben (maxade 5k igår och körde ben med min nya pt Stefan, som vred ur mig som en trasa), lite blåsigt och smådugg…

…då är det lätt att fega ur och skita i det hela. Men när man väl rullar igång, tar första stegen, värsta pepplåten slumpas fram på ipodden (höj höj höj!) och solen bryter genom molnen…

…då är det magiskt. Då skulle man egentligen kunna springa hur länge och hur långt som helst.

Vivobarefoot One

Nu när vi var i London shoppades det skor som det inte fanns någon morgondag. Minns expeditens initiala stumma förvåning, men snabba comeback med “Excellent choice, sir!” när jag valde mellan två Superstars och bestämde mig för… båda.

Hursomhelst snubblade vi på en Vivobarefoot-butik. Kände till märket sedan tidigare även om de inte finns i Sverige. Kanske är de lite för extrema för att tas in av någon här hemma. Deras senaste modell – lite lagomt ödmjukt namngiven The One – har t ex en 3 mm tunn sula. Förvisso ligger det också en 3 mm urtagbar innersula i dem, men som en jämförelse är ett par “normala” svennebanan-löparskor typ 25-30 mm i hälen och 15-20 mm där framme.

Skulle ju såklart gå att beställa på nätet, men med mina speciella fötter skulle det inte falla mig in att köpa skor utan att prova dem först. Efter två snabba vändor på deras löpband var iaf saken klar. One är inte bara snygga, utan kändes bra också.

I går så testade jag dem så till sist “på riktigt”. Sprang min första ordentliga 5k på år och dar. Och kan bekräfta att One är både sköna och snabba. 23:45 stannade klockan på. Fantastisk känsla i dom skorna. Som att knappt ha någonting alls på sig. Five fingers är ju egentligen oslagbara i känsla, men med världens krokigaste stortår får man lätt skavsår. Så inte med The One. Ser inte lika muppiga ut heller.

Som en bonus fick man dessutom med lite fina smågrejer i lådan. En liten bok om barfotalöpning och en portabel metronom (!) – en frekvens på runt 180 bpm är som bekant en av hörnstenarna i ett bra löpsteg.

Idag var jag och körde styrka för första gången sen… Hedenhös.

Fyfan.

Svag och stel och blä och ingenting. Noll motivation. Usch. Borde ta sig i kragen och komma i form lite.

Å-stadsloppet 2013

Bra arrangemang, bra väder, bra support, flack och snabb bana. Vad mer kan man begära?

Officiell nettotid: 1:54:49. Pers med nästan 5 minuter. Börjar få lite mer koll på halvmaran även om min publik sa att jag såg oförskämt fräsch ut.