Tror jag börjar kunna titulera mig löpare. På riktigt alltså. Känns som att om man en söndagseftermiddag i november när kvicksilvret krypit ner till nollan och det redan börjat skymma trotsar träningsvärken för att ge sig ut i skogen – utan lyse – för 15 kilometers nötande… ja, då är man officiellt löpare.
En mycket märklig upplevelse, springa i skogen efter skymningen. Ute på ängarna kan man se en bra bit, men sedan när skogen tätnar känns det som man har sikt på bara någon enstaka meter.
Men precis som Gorkij, som jag parafraserar i rubriken (angående den då nya kinematografen) måste jag tillstå att det var en sällsam upplevelse. Bitvis meditativ, bitvis något kuslig. Man är helt i sin egen lilla värld.
…tills en cyklist (?) skrämmer skiten ur dig med sitt lyse som från ingenstans förblindar dig.