Dåligt med sömn, bara en Starbucks-frappuccino i magen, tunga ben (maxade 5k igår och körde ben med min nya pt Stefan, som vred ur mig som en trasa), lite blåsigt och smådugg…
…då är det lätt att fega ur och skita i det hela. Men när man väl rullar igång, tar första stegen, värsta pepplåten slumpas fram på ipodden (höj höj höj!) och solen bryter genom molnen…
…då är det magiskt. Då skulle man egentligen kunna springa hur länge och hur långt som helst.