Den här såg jag med M. Trodde att jag sett den tidigare, men så var icke fallet. Måste ha blandat ihop med nyinspelningen av Kalle och chokladfabriken, som jag ju sett – om än utan speciellt mkt nöje.
Jabberwocky
Den här såg jag om – själv. Svankmajer är ju… rätt udda, om än begåvad.
Minns faktiskt inte om jag sett Terry Gilliams Jabberwocky. Svankmajers fullängdsfilm Alice har jag däremot aldrig sett. Förknippar den dock med den lite lustiga historien om när en gammal filmkompis bad om Svankmajers autograf efter en visning (stort fan) och han lyckades få med sig hennes penna; ”det gjorde inget, snarare tänker jag att jag får kolla noga i framtiden – kanske kommer pennan dyka upp i någon av hans filmer!??”
Goldfinger
Sean Connery dog idag.
Jag bläddrar igenom hans filmografi. Jag minns inte alla filmer jag sett, men det är åtminstone 25 stycken, förmodligen fler.
Jag minns inte ens hans genombrottsroll ordentligt, karaktären han förkroppsligade – James Bond. Eller… jag vet att jag sett dem allihopa, Connerys filmer och sen alla fram till Craig. Har nog bara sett en eller kanske två med Craig. Inte för att Craig egentligen är dålig. Men jag slutade bry mig sådär jättemycket för typ 25 år sen. Kanske var det jag, kanske var det filmerna, men tiderna förändras och så även Bond. Om inte annat är järnridån historia, liksom den obekymrade sexismen. osv. Och även om de fortsätter göra filmer tycker jag inte att Bond riktigt hör hemma i vår tid.
Men… för 25-30 år sen slukade jag Bond. Tv 3 körde sina eviga Bond-marathon och jag såg de klassiska filmerna. Allihop samtidigt, kändes det som. Allting flöt ihop. Eller kanske inte allting, men det mesta. Alla dessa klassiska scener, vem vet hur de sitter ihop? En linbana i Rio, en bilvolt över en sydostasiatisk flod, en superskurks hemliga undervattenskomplex, ett slagsmål på ett tåg i natten osv.
En av de där få filmerna som verkligen sitter ihop, för mig, är Goldfinger. Alla de där klassiska scenerna staplas på varandra – kortspelsfuskandet – liket med guldfärg – golfmatchen – Aston Martin i Alperna – laserskärbordet – Pussy Galore – planavslöjandet med modellen av fort knox – bilpressen – slutstriden med Oddjob. Vad ska man säga? Allting flyter på som ett väloljat maskineri. Inget grus, inget överflödigt.
Och mitt i denna perfekta serietidning: Sean Connery.
From Russia with Love
From Russia with Love saknar allt det där Goldfinger har. Jag börjar nästan tvivla på att jag ens sett den tidigare. Den känns nästan främmande, minns bara små fragment. Det är för hårt att säga att ingenting lyfter, men på något vis verkar filmen ta sig själv på för stort allvar, som att den vill vara en halvt seriös spionhistoria med intrig och förvecklingar…
Tänkte nog egentligen på The Spy Who Loved Me. Men det är ju inte Sean Connery utan Roger Moore. Där ser man.
La Jetée
En understreckare i början av veckan handlade om La Jetée. Eller ”Skåda framtiden i ett ännu okänt förflutet”. Det är en fantastisk film. Som även finns i bokform.
Vilket är genialt, för är det någon film man passar att ”boketisera” är det just La Jetée. Upplevelsen att läsa filmen är speciell. Om man ens läser? Tittar? Är det egentligen en bok eller film? Kon-genialt var ordet.
Girl Shy
Harold igen. Denna gången som en ung man sjukligt blyg inför täcka könet.
Såg om denna med ett soundtrack av min gamle filmmusiklärare, amerikanen Robert Israel (han blev utsedd till hedersdoktor av Stockholms Universitet och som typ tack höll han ett par kurser i filmmusik).
Tyvärr tycker jag inte han är så bra. Var väl okej som lärare, men som kompositör/arrangör/dirigent lämnar han en del att önska.
(För den som inte vet så är en stumfilms musikaliska akompanjemang skiljt från den faktiska filmen. Vissa filmer hade “officiella” soundtracks/noter, men vad som blev av dem berodde ju på. Om inte annat var det ju skillnad på när filmerna visades på de största biograferna i metropolerna, som hade stora dedikerade orkestrar… eller i ett litet provisoriskt tält ute i obyggden där en ensam och kanske obrydd amatör fick improvisera så gott han kunde till en film han kanske inte ens hade sett tidigare… Hursomhelst görs det i våra dagar ofta nya soundtracks till de filmer som släpps på vhs/dvd/bluray/whatever.)
Hursomhelst är Israel inte så bra att få ihop sin musik med vad som händer i bild. I scenen ovan – förmodligen filmens mest “seriösa” – fungerar det väl hyfsat, men ofta inte. Vilket förtar nöjet lite. Dessutom minns jag faktiskt just musiken från när jag såg filmen förra gången, för 10+ år sen; den alltid lika fantastiske Carl Davis som hade skrivit för någon gammal vhs-utgåva, men ändå…
Davis lyckades t ex perfekt accentuera det komiska i de vilda bil/mc/tåg/häst/whatever-jakter som ibland avbryts av Harolds nervösa stamning. Precis som för Harold liksom låste sig musiken då och ha-ha-ha-hackade fram… tills det blev åka av igen.
Israel försöker ju verkligen. Det är glatt när det händer något roligt eller intensivt i en biljakt osv. Och, inte för att jag uppfattar dem, en massa musikaliska blinkningar hit och dit… Men oftast gifter det sig inte riktigt med bilderna. Han lyckas inte riktigt fånga stämningen. Vilket blir konstigt då han går in för det 100% och skriver tittaren (lyssnaren) på näsan (i örat) vad hen ska känna/tycka/tänka. Andra stumfilmskompositörer kan hålla lite mer distans till bilden, ge mer tolkningsutrymme.
Filmen är ändå full pott, men förmodligen kommer inte dess fulla potential fram riktigt utan bättre akompanjemang.
Lustigt nog minns jag dessutom hur Israel ondgjorde sig över Cinematekets dåvarande pianist/orkesterledare, den fantastiske Matti Bye, som har en helt annan filosofi och håller mer distans till bilden.
ps. musiken i filmsnutten i Safety Last!-inlägget verkar helt hemsk. Inte mer än snabbkollat, men… (jag såg med en score av… Carl Davis) ds.
The Wolf of Wall Street
Martin Scorsese, 2013.
Baserat på en verklig historia: psykopatiska yuppies blåser investerare och lever jävel. Med sina tre timmar världens längsta komedi (?).
Pain & Gain
Michael Bay, 2013.
Baserat på en verklig historia: psykopatiska body builders kidnappar rika knösar, tar deras grejer och lever jävel.
Det är ju jävla märkligt.
Michael Bay är väl, på sätt och vis, Martin Scorseses motsats. De är ju båda duktiga på vad de gör, men tillhör varsin ände av Hollywoods pretto/popcorn-skala. 2013 möttes de i mitten när de gjorde… typ samma film.