Harold igen. Denna gången som en ung man sjukligt blyg inför täcka könet.
Såg om denna med ett soundtrack av min gamle filmmusiklärare, amerikanen Robert Israel (han blev utsedd till hedersdoktor av Stockholms Universitet och som typ tack höll han ett par kurser i filmmusik).
Tyvärr tycker jag inte han är så bra. Var väl okej som lärare, men som kompositör/arrangör/dirigent lämnar han en del att önska.
(För den som inte vet så är en stumfilms musikaliska akompanjemang skiljt från den faktiska filmen. Vissa filmer hade “officiella” soundtracks/noter, men vad som blev av dem berodde ju på. Om inte annat var det ju skillnad på när filmerna visades på de största biograferna i metropolerna, som hade stora dedikerade orkestrar… eller i ett litet provisoriskt tält ute i obyggden där en ensam och kanske obrydd amatör fick improvisera så gott han kunde till en film han kanske inte ens hade sett tidigare… Hursomhelst görs det i våra dagar ofta nya soundtracks till de filmer som släpps på vhs/dvd/bluray/whatever.)
Hursomhelst är Israel inte så bra att få ihop sin musik med vad som händer i bild. I scenen ovan – förmodligen filmens mest “seriösa” – fungerar det väl hyfsat, men ofta inte. Vilket förtar nöjet lite. Dessutom minns jag faktiskt just musiken från när jag såg filmen förra gången, för 10+ år sen; den alltid lika fantastiske Carl Davis som hade skrivit för någon gammal vhs-utgåva, men ändå…
Davis lyckades t ex perfekt accentuera det komiska i de vilda bil/mc/tåg/häst/whatever-jakter som ibland avbryts av Harolds nervösa stamning. Precis som för Harold liksom låste sig musiken då och ha-ha-ha-hackade fram… tills det blev åka av igen.
Israel försöker ju verkligen. Det är glatt när det händer något roligt eller intensivt i en biljakt osv. Och, inte för att jag uppfattar dem, en massa musikaliska blinkningar hit och dit… Men oftast gifter det sig inte riktigt med bilderna. Han lyckas inte riktigt fånga stämningen. Vilket blir konstigt då han går in för det 100% och skriver tittaren (lyssnaren) på näsan (i örat) vad hen ska känna/tycka/tänka. Andra stumfilmskompositörer kan hålla lite mer distans till bilden, ge mer tolkningsutrymme.
Filmen är ändå full pott, men förmodligen kommer inte dess fulla potential fram riktigt utan bättre akompanjemang.
Lustigt nog minns jag dessutom hur Israel ondgjorde sig över Cinematekets dåvarande pianist/orkesterledare, den fantastiske Matti Bye, som har en helt annan filosofi och håller mer distans till bilden.
ps. musiken i filmsnutten i Safety Last!-inlägget verkar helt hemsk. Inte mer än snabbkollat, men… (jag såg med en score av… Carl Davis) ds.