Sean Connery dog idag.
Jag bläddrar igenom hans filmografi. Jag minns inte alla filmer jag sett, men det är åtminstone 25 stycken, förmodligen fler.
Jag minns inte ens hans genombrottsroll ordentligt, karaktären han förkroppsligade – James Bond. Eller… jag vet att jag sett dem allihopa, Connerys filmer och sen alla fram till Craig. Har nog bara sett en eller kanske två med Craig. Inte för att Craig egentligen är dålig. Men jag slutade bry mig sådär jättemycket för typ 25 år sen. Kanske var det jag, kanske var det filmerna, men tiderna förändras och så även Bond. Om inte annat är järnridån historia, liksom den obekymrade sexismen. osv. Och även om de fortsätter göra filmer tycker jag inte att Bond riktigt hör hemma i vår tid.
Men… för 25-30 år sen slukade jag Bond. Tv 3 körde sina eviga Bond-marathon och jag såg de klassiska filmerna. Allihop samtidigt, kändes det som. Allting flöt ihop. Eller kanske inte allting, men det mesta. Alla dessa klassiska scener, vem vet hur de sitter ihop? En linbana i Rio, en bilvolt över en sydostasiatisk flod, en superskurks hemliga undervattenskomplex, ett slagsmål på ett tåg i natten osv.
En av de där få filmerna som verkligen sitter ihop, för mig, är Goldfinger. Alla de där klassiska scenerna staplas på varandra – kortspelsfuskandet – liket med guldfärg – golfmatchen – Aston Martin i Alperna – laserskärbordet – Pussy Galore – planavslöjandet med modellen av fort knox – bilpressen – slutstriden med Oddjob. Vad ska man säga? Allting flyter på som ett väloljat maskineri. Inget grus, inget överflödigt.
Och mitt i denna perfekta serietidning: Sean Connery.