Jävlar i min låda vilken bio…
The Secret Life of Walter Mitty
Feel good. Retning av den där impulsen vi alla har. Den där känslan av att man sitter fast i ekorrhjulet och inte gör någonting med sitt liv. Att varje dag är den samma. Långsam död i kontorslandskapet.
Att komma loss. Göra saker. Inte bara drömma.
Och visst, jag känner också att det skulle vara häftigt att helt plötsligt ta steget och kicka boll med Sean Penn och ett gäng sherpas i Himalaya. Fast å andra sidan så är det väl inte fy skam att ena helgen känna tårgasen i Istanbul och nästa vara med om det helt osannolika på en restaurang i Amsterdam…
Fast det vore ju häftigt med Himalaya, det har jag alltid tyckt. Jävla ekorrhjul.
Prefontaine
Ingen minns en förlorare?
Eller jo, tydligen gör man ju det. Om man som ung och lovande långdistansare kör ihjäl sig kan man få inte bara en film utan två gjorda om sitt liv. Och en partisk dokumentär (som jag också sett).
Fast man ska ju vara full när man kör ihjäl sig, förstås. Men det behövs kanske inte nämnas i filmerna. Sen är det bra om man inte sätter några internationella rekord eller lyckas i några stora mästerskap. Att som bäst komma fyra i OS är lagom. Det viktigaste är att man sprang för seger, även om man kroknar. Det blir bra film.
Ja ja, bågar som spändes och strängar som brast. The moral of the story är väl att var man Nikes första pr-fejja kommer man leva för evigt, antar jag.
Der Räuber
Löpning och bankrån, vad mer kan man begära?
Fasen vad sugen jag blev att dra till Wien och springa i Prater…
Office Space
It’s funny… because it’s true.
Breaking Bad
Tack.
A ciascuno il suo
Känns som det var år och dar sen jag var till något cinematek. Varken det i Stockholm eller någon annanstans. Annars går jag nog nuförtiden mer på cinematek utomlands än i Stockholm.
Jag har såklart inte samma tid som när jag pluggade film. Eller undanflykter!? Det kunde ju vara bra för studierna? (svar nej: det hade nog varit mycket bättre om jag istället ägnat mig åt att läsa kurslitteratur etc).
Dessutom har Cinemateket i Stockholm changerat. Det är inte vad det en gång var. Tidigare körde de fyra visningar om dagen – 14:30 och 16:30 på Sture, 19:00 och 21:00 på Filmhuset. Klassiska tider som var djupt inpräntat i en. Idag kör de en visning. Två om man har tur. Tightare budget och mer publikanpassat nuförtiden dessutom. Så publikanpassat det nu blir när det handlar om en filmarkivsbio.
Det var en annan tid och ett annat liv. Kändes ibland som jag levde/bodde på bion. Jag och en del andra stammisar. Kände mig dock aldrig som de där riktiga miffosarna som verkligen var en del av inventarierna och ungefär lämnat det verkliga livet bakom sig. De som kunde varit hämtade från New York och Cinemania. För de fanns (finns?) i Stockholm också:
- Han med keps som alltid ställde sig i “kö” för att komma först in i salongen (meningslöst iom att det ofta handlade om typ 20 pers i en salong som Filmhuset/Victor med 350 platser).
- Han med halvtrasiga glasögon, ofta konsumkasse som skulle snacka-snacka-snacka med biljettförsäljaren/vaktmästaren/maskinisten.
- Han med långt, stripigt hår som stank som att han aldrig tvättade sig som alltid satt längst ut till höger på första raden.
- …och några andra. Riktiga original som måste sett allt (och då menar jag ALLT) som går att se och det flera gånger om.
Hursomhelst. Arsenal (bara namnet! Dovzjenko förpliktar) i Berlin verkar ha potential att vara ett riktigt sådant där “ohälsosam cinefili”-ställe. Det kändes som det var 20+ pers som kom ut från den tidigare visningen (Eisensteins propagandamontage Oktober från 1928), väntade de få minuter det tar innan salongen tömts bara för att trycka på in igen.
Jaha, filmen då?
Jo, den var helt lysande. Någonting av det bästa jag sett från Italien. Förvisso är jag rent generellt inte så begeistrad i italiensk film, men den där generationen med typ Petri, Olmi och Rossi är inte så tokig. Speciellt inte Petri. Gillar hans politiska patos och visuella stil.
Och det här var snyggt. Riktigt sitta-och-mysa-för-det-är-så-snyggt-snyggt. Dessutom känns det som lite mer lagom subtil samhällskritik än t ex min tidigare Petri-favorit Arbetarklassen kommer till paradiset – vars titel väl säger en hel del om filmen…
Cinemania (trailer)
“The commitment to cinema ultimately entails a commitment to – you know – a technically deviant lifestyle.”
“What I always argued was that theres no reason why reality should be privileged.”
The Big Bang Theory
Ärligt talat var jag lite less på säsong 6, de hade fastnat lite. Men det verkar ha lossnat igen med s7.
Dag
Min norske chef skojade en gång om att Big Bang Theory var som jobbet – en massa nördar och så en blond kvinna som inte förstod sig på datorer. Vilket väl var ganska träffande.
När jag började se Dag tänkte jag att “det här, det är som jobbet – en massa galna norrmän” (och en och annan svensk för den delen). Fast frågan är om det inte är lite väl elakt, för det här är verkligen inte friskt. Inte någonstans. Fast bra.