Den franska boken.
Stått oläst ett bra tag, men nu blev det av.
Måste säga att den är rätt tråkig. Eller iaf långrandig.
Visst, vi fattar. Väldigt priviligerad adelsman (och några andra) råkar ut för all världens tråkigheter men behåller sin uppenbart idiotiska optimism.
Sida upp och sida ner blir man pryglad, våldtagen, förvisad, förnedrad, får sin mamma våldtagen och klippt i bitar, såld som slav, halvt uppäten av kanibaler, bränd på bål, löper gatlopp, osv osv osv osv… och om igen. Våldtagen, förvisad, såld som slav på nytt, bortgift, förlist och nästan dränkt, förnedrad och pryglad… osv osv osv osv… men man ”lever ju trots allt i den bästa av alla möjliga världar” och orsak och verkan och…
Vi fattar!
Det är verkligen ingen hejd och ja, Voltaire vill verkligen förlöjliga inte bara Leibniz och hans filosofi, utan även kyrkan och all världens kulturer.
30 korta kapitel är egentligen inte så mycket, men efter att det visat sig att tyskarna och bulgarerna, araberna och ryssarn, italienarna och portugiserna är riktiga hemskingar. Och spanjorerna glömde jag nog. Turkarna? De också. Ja, det är klart att vi måste vidare till nya världen bara för att visa på att det inte är bättre där. Jaaa! Vi fattar – världen är hemsk. Allt är lika dåligt och sjukt… osv osv osv
Vi fattar vad du tycker om determinism och den fria viljan…
Kaka på kaka på kaka…
Vi fattar!