Tillbaka på Ikea efter pandemin.
Allt är ungefär som vanligt. Samma klientel (socialgrupp iii), kanske inte riktigt samma trängsel, men samma Ikea-känsla.
Var till Ikea en gång under pandemin. Det var någonting annat. Var tidigt en förmiddag, men det var ändå kö för att komma in. Jag vet inte varför, men kölabyrinten på parkeringen utanför kändes mer som… utanför ett stort konstmuseum, Eiffeltornet eller liknande. Medelklassturister som köar för guidebokskultur.
Jag hade mina lurar och lyssnade på… Patti Smith, tror jag. Smådansade mig långsamt fram den halvtimme eller så det tog för att komma in. Tittade på folk och hade allmänt trevligt. Såg ett bekant ansikte några fållor framför: förskolechefen på A:s förskola (och M:s tidigare chef) A-M B. Lite senare ett annat ansikte, en kändis, äldre Södermalmsförfattaren E B. Ytterligare några minuter senare trillade den tröga lilla polletten ned när jag tänkte ”märkligt sammanträffande att de två halvbekanta står precis efter varandra…!”
Hursomhelst, väl inne på Ikea: en helt annan känsla. Kanske var det musiken i lurarna, kanske var det att det knappt var något folk, men Ikea kändes nästan… skönt? Är väl en känsla som aldrig kommer åter, antar jag, en härlig Ikea-känsla av… exklusivitet?