Det började med en AW. Eller snarare en julfest, men det är ju same-same i det här märkliga tidevarvet; man sitter framför sin dator och video-tjattar.
Hursomhelst hade vi en gissningslek där man hade fått skicka in okända fakta om sin person och så gissade man – via en app såklart – vem det var som hade bott på ett barnhem i Kenya eller hade tagit SM-guld i hockey eller hade lyckats flyga till fel land eller… brukade lösa Rubiks kub som ett sätt att stressa ner.
Lite var det nog det som fick mig att slå till på en kub för ett par veckor sen. Har aldrig haft eller försökt mig på kuben tidigare. Och det kan tyckas lite knepigt när man inte vet, men med lite hjälp är det en baggis. Handlar inte heller om att vara smart eller så, utan mest att lära sig några vridningssekvenser och så öva. Mer intresse och uthållighet än hjärnkraft.
Eftersom jag nog alltid haft anlag för att vilja sitta och pilla på saker, typ klicka med kulspetspennor, så har det inte varit så dumt att snurra lite med kuben. Jag förstår nu det där med att stressa av med en kub. Det kräver lite mer än att plocka med en kulspetspenna, men inte så farligt och skulle det bli fel för att man pratar samtidigt eller svävar iväg med tankarna är det ju mest spännande.
Det som är med en ”vanlig” kub, dvs Rubiks original, är att de inte är speciellt bra. De låter, de fastnar, de skevar som till sig så man måste räta till dem efter några drag… så – helt livsnödvändigt – slog jag till på en sådan där tävlingskub. Det finns en hel djungel, det är verkligen en stor community och VM i speedcubing hålls ju vartannat år. För 3×3 snittar eliten iaf under sju sekunder på fem försök…
Jag har ingen aning hur snabbt jag kan lösa kuben. Ett par minuter kanske, aldrig tagit tid. Det är inte grejen för mig. Snarare tvärt om. Det får ta sin tid… men det är ju skönt att man slipper tjafsa rent fysiskt när man vrider, för gosse vilken skillnad det var.