Tänker ofta på den här scenen när jag sätter fast eller tar loss en kniv från vår magnetlist i köket. Aldrig låta eggen klicka/sugas mot listen och alltid låta den hänga neråt. Vad jag förstår är det förstnämnda standard (sunt förnuft om man vill behålla sina knivar skarpa), men inte det andra. Har nog knappt sett någon annan ha eggen nedåt. Annat än i The Shining. Där det förvisso inte är någon magnetlist, men ändå.
För mig/oss är det naturligt. Tidigare hyresgästen som satte upp listen satte den i skarven, 3 av 5 kakelplattor upp, så det blir för det första enklare av den anledningen (annars hade 2 av 5 varit bättre?). För det andra tycker jag det känns bättre/enklare att sätta fast/ta loss kniven då balanspunkten ju sitter i bolstret eller längre fram. Man låter kniven hänga naturligt i greppet.
…och för det tredje är det coolt att ha knivarna som i den här scenen i The Shining, där de olycksbådande hänger över Danny.
Blir alltid lika fascinerad när jag går tillbaka till Kubrick, vilken perfektionist han var. I allt. Ingenting är pga slumpen. Eller, det är ju lätt vad man kan tro. När man läser vissa analyser, speciellt av hans senare verk är det fascinerande hur mycket man kan överanalysera och läsa in i någonting som inte finns där. Eller iaf fanns där från början, för analyserna visar ju ofta på rent häpnadsväckande saker.
Hursomhelst, just den här tagningen i köket ska Kubrick tydligen ha tagit om 148 gånger. Minst sagt utmanande/utmattande för skådespelarna (i det här fallet dessutom ett barn och en gammal man, 7 och 70 år gamla), vilket förmodligen var meningen för The Shining, de ska se utmattade ut.
Kände inte till det tidigare, och det är såklart sådan där överanalys, men precis här i tagningen med knivarna är alltså Halloranns replik:
it’s just that, you know
some places are like people
some shine and some don’t
Vilket är en haiku. Sammanträffande …eller? (ja, det är 5-7-5 stavelser osv, men haikuer ska ju helst inte använda några personliga pronomen och alludera på en årstid?)
Hursomhelst, kompositionen är bortsett från knivarna intressant. Ett förtroligt samtal? Blir, förmodligen medvetet, lite skevt med den låga vinkeln, stora bordsytan och fönsterpartierna i bakgrunden. Hallorann har ryggen mot frysen och Danny mot utgången (exit!). Sammanträffande?
Sen beror det litegranna på hur/var man ser filmen, då den är filmad som s k “open matte”. Vilket betyder att den filmats för att passa både “tv” (gamla icke-widescreen-tv) och “bio” (dvs widescreen). Eftersom övre och undre delen av bilden kommer maskas bort på bio får ingenting av värde ske där (och är därför ofta livlösa), men för att kunna visa filmen på en (gammal) tv utan svarta kanter uppe och nere filmar man “hela” 4:3-rutan (som alltså är “högre” än bio/widescreen). Inga mic:ar eller annat får synas.
Vilket ger två ibland lite olika känslor i en film. Skulle man som här klippa bort all denna bordsskiva (och för all del tak) skulle man få en helt annan, mer intim, känsla…
För att bli ytterligare lite nördigare: Kubrick filmade The Shining för att visas som 1.66 till 1 på bio, ett lite högre widescreenformat som var vanligare i Europa än USA. Inte 1.85 till 1, som väl var det normala i USA då (och nu överallt om man bortser från s k cinemascope, det superbreda typ 2.35 till 1). Även om hans filmer alltid åtföljdes av en strikt kravlista om hur de måste visas tog han dock tydligen med i beräkningarna att de ibland säkert skulle kunna komma att visas av obrydda slarvpellar i det vidare 1.85:1…
Dagens 16:9-tv är för övrigt alltså 16/9 = 1.78:1, tillräckligt nära 1.85:1 för att man kan maska bort lite i kanterna från en vanlig biofilm utan att någon protesterar. Skulle väl vara Kubrick då. Ska man vara riktigt petig är förresten 4:3 egentligen inte 4/3 = 1.33:1. Det var ursprungligen 1.33:1, på stumfilmstiden, men sen tillkom ljudspåret i vänstra kanten av filmen (vilket man måste maska bort!) och man landade på 1.37:1 (vad gäller riktig “film” iaf). Om man ska vara öh… petig alltså.