Kände ju blåsten redan på vägen dit, på Liljeholmsbron, men det går inte riktigt att jämföra med när vinden friskar i uppe på spannet. När man kommer ut från Långholmens skyddande träd och växtlighet och man känner hur det liksom tagit sats ända bortifrån Gamla stan. En veritabel vindmaskin som försöker slita av dig tröjan och får skägget att flyga åt alla håll.
Väl uppe på krönet börjar det regna i mörkret. Vilket på något sätt känns helt rätt. Löpning, världens tuffaste sport. Bring it on!
Knappt en kotte ute. Såklart. Någon enstaka stackars fotgängare vars paraply håller på blåsa bort i byarna. På krön nummer elva möter jag så första – enda – andra löparen. Jag ger tummen upp och får tillbaka ett stort leende. Som säger allt. Ett tyst samförstånd. Vilka idioter vi är; Västerbron i regnet och blåsten, mörkret och ensamheten. Är det inte underbart?