Klockan tickade på och innan middagen var lagad och intagen och A i säng och pappa var ombytt och klar hade mörkret lagt sig. Vilket förvisso inte hade någon betydelse. Bestämt är bestämt.
Men det gjorde att jag tvekade på att lägga ytterligare varv till de 100 eller så jag redan dumsprungit runt sjön. Dags att se världen igen. Så jag lämnade Kling och Klang åt sina mobiler på torget och försvann bland alla andra löpare över bron till Hornstull och hipstermaffian.
Riktigt flög över Pålsundet och även om jag försökte dämpa mig fick adrenalinet och utsikten mig att dra en löpare på Västerbron. Åh Västerbron, hur jag saknat dig!
Ner i Rålis via nyombygda trappan. Tack för det! Brännboll i skuggorna, parkleken tyst och tom men Boulebar öppen med kulörta lyktor. Kryssandes mellan dästa kvällsflanörer från restaurangbåtarna på Norr Mälarstrand drog jag gubbe två och tre. 3-0! Lugn! Spräng dig inte.
Vid Stadshusbron hängde fyra poliser glatt samtalandes vid sin bil, strategiskt parkerad mitt i cykelvägen. Smidigt! Första ingivelsen att kolla klockan kvästes.
Vidare bort till Slussen och Miljöpartiet som verkade jobba natt hela bunten. Ja, de har väl att göra och saker att fundera på? Upp via Hilton till Götgatsbacken, knökad av pubfolket. Kanske var det publiken, kanske var det Dave Grohls ursinniga ordflöde i lurarna som fick mig att lägga cyklisterna bakom mig i en ordentlig satsning uppför:
One last thing before I quit!
I never wanted any more than I could fit into my head!
I still remember every single word you said,
And all the shit that somehow came along with it!
Still, there’s one thing that comforts me
Since I was always caged and now I’m free
Dra åt helvete vad intensivt. Arga pojkar! Repeat repeat repeat på detta korta låtfragment. Så pumpad – men slut – uppe på krönet, äntligen med Globen i fonden.
Snabbt av Götgatan mot jobbet (ingen där verkade jobba natt!) och moskén innan någon hann se mig rasa ihop och tappa både steget och farten, för sådär vansinnigt snabbt och snyggt springer jag ju alltid och hela tiden. Mil efter mil, speciellt i uppförsbackarna.
Svänger ner på Östgötagatan och håller på bli överkörd av en golfbil. En golfbil! Vafan, är Bill Murray i stan eller vad är det frågan om?
Ingen rast och ingen ro, för även om det är nedför kommer sunkpubslandet och man måste ju hålla skenet uppe för slashasarna där?
Tavelmålare Bengt Elde är numera död, men finns fortfarande kvar i korsningen Kocksgatan. Känns bra.
Råkar nästan skrämma ihjäl en liten mops (+matte) vid Bondegatan. Svårt att se de där små…
Sista biten av Östgötagatan ner förbi Folksam försvinner numera Globen sakta bakom nya bolån i Mårtensdal. En tom och skön bit egentligen som man springer mitt i gatan, men samtidigt en oundviklig och brutal jämförelse med Midnattsloppet då man kommer samma väg med en endaste, lätt kilometer ned för Ringvägen i benen.
Kämpar förbi Eriksdalsbadet, förvånande nog fortfarande öppet. Full rulle, precis som i utegymmet brevid. En stund senare möter jag rundans enda löpare i bar överkropp; musklerna spelar.
Sätter 4-0 i löparpassager nedanför Södersjukhuset; en tjej passeras på träbron.
Säga vad man vill om Liljeholmskajen, men alla ljus ser nice ut från andra sidan vattnet. En imponerande skyline.
Börjar, lite fegt, bestämma mig för att ge mig i Tantolundsplätten. Odessatrappan upp lockar inte. Men, som en händelse som ser ut som en tanke rullar Rocky igång i lurarna. Bara “Training Montage” och inte titelspåret så jag känner att jag slipper fjanta runt med händerna i luften väl uppe. Inte heller vrålar jag likt Rocky Draaaaago! från bergstoppen (brokrönet) men oj vad skönt med backe ner hela vägen hem.
Lugnt och skönt? Nä, då dunkar Helter Skelter igång med hysterisk volym och det blir som det blir. Väl tillbaka på torget avslutar Beatles sitt bankande och Ringo kvider “I’VE GOT BLISTERS ON ME FINGERS!!!”.
Ja, klockan är sent, jag har blåsor på fötterna men är bara så nöjd. Älskar den här stan.