Jag minns det ännu. Livet. Innan den stora dimman drev in.
Detta moln som lagt sitt kvävande täcke över oss alla.
Först tog de söndagarna. Sen lördagarna. Nu vill de ta alla andra dagar.
Inte ens tjänstevapnen fick vi behålla.
Jag är den siste av min stam. Efter mig finns bara döden.
Och alla dessa förbannade snabbköp.
…
Funderar på att skicka in de här bilderna till Fotografiskas höstsalong. Men jag vet inte. Det grämer mig att jag inte har någon bra och passande vårbild som skulle göra den tänkta livs/årscykeln komplett. Skulle vara någonting mer hoppfullt, någonting spirande, någonting grönt (natur och kultur!). Ett barn som leker i en vitsippebacke, typ… Men det är svårt.