Inpulsanmälde mig till ett snabbinsatt välgörenhetslopp.
Skönt opretentiöst att slippa anmäla sig flera månader i förväg (känns som alla lopp blir fulla ett halvår innan) utan bara känna att “ja, för tusan, jag är sugen, jag kör. Idag!”. Förvisso tunga träningsvärksben efter styrkepass med min PT Stefan i förrgår och 50 minuter lugn löpning igår, men… kul med några varv (5000 meter) på Stockholms stadion.
Hade tänkt lunka runt på 30, Mica beställde 28 och trots vagn (Alma sov redan efter en kilometer) och en felspringning vid målgång kom jag runt på 27:25. Och blev intervjuad av speakern. Var väl bara jag, Szalkai (Mica innan loppet: “Jag såg han du tycker springer så fult”, Mica efter loppet: “Han springer verkligen superfult!”) och en arrangör som blev intervjuad. Mina 15 seconds of fame!
För de som inte känner till honom så vann Anders Szalkai Stockholm Marathon 2001. Det är det han är. Vinnaren av Stockholm Marathon 2001. Det är så han blev presenterad idag, det är så det står i hans byline-presentation i Runners World, det är så han i övrigt alltid beskrivs och introduceras. Reduceras. “Vinnaren av Stockholm Marathon 2001”. No more, no less. Måste vara sjukt tröttsamt. Röra sig i löparkretsar och hela tiden bara få höra om det där jälva loppet för femton år sen. Förmodligen dagligen. Själv har jag nog bara hört det typ 100 gånger, men ändå. Undrar om han någongång – trots allt – ångrar att han vann den där dagen 2001?