Venus de Milo

Louvren är lite fascinerande. Så mycket svettiga turister som bara är där för att kryssa av något på sin bucket list och egentligen inte är intresserade.

Åtminstone inte av whatever tidsperiod de råkat gå vilse till. Kanske är de bara där i något rum och kollar på någon tavla för att den är speciellt utmärkt på museumkartan. Skit samma om de egentligen skulle tycka den var mer eller mindre speciell än whatever på väggen mittemot.

Vi är bara här och tittar på den och den för att det står i kartan att vi ska titta på den och den och tycka de är fantastiska och betydelsefulla.

Man måste ju såklart börja leka med tanken att typ trycka upp egna, förfalskade, kartor och smyga upp på infodiskarna.

Med helt andra konstverk utmärkta.

Skulle då strömmen med feta amerikaner gå till de konstverken istället? Skulle dessa turister då ställa sig och nicka framför dessa, ta 10 bilder och tycka att det här är höjden av konst?

Hursom… även om det finns mycket av det utmärkta man kan rycka på axlarna åt och mycket som inte får den uppmärksamhet det förtjänar så finns det väl somt som ändå står ut lite.

Ta t ex Venus de Milo. Den har ju någonting, även jämfört med mycket annan grekisk skulptur (kanske inte allt, dock?).

Gillar hur de placerat henne. I änden på en lång sal. Så att hon hamnar i relation med annat.

Klarar hon då jämförelsen? Står hon ut?

Jag tycker nog det.

Paris 2022

Lugn morgon. Tar snabbtåget 10:15 från intilliggande Bruxelles Zuid. Kliver av i Paris 80 minuter senare.

Blir ganska omgående introducerad till tunnelbanans covidutrop (?). En ”jingel” på fem-sex noter följt av något förinspelat meddelande. Otroligt catchy och satte det sig inte på hjärnan första gången så får det hjälp på traven att det spelas… konstant. Inte för att någon bryr sig – om det nu handlar om mask och avstånd, vilket bara är en gissning.

A tycker det är jättejobbigt med bullret i metron, men kommer vänja sig. Kanske bidrar värmen?

Ett är vi installerade i vår lägenhet. Gaspar, som vi hyr av, känns timid. Mitt i smeten är det iaf. Några hundra meter från Eiffeltornet. Mysiga och lugna sjunde arrondissementet.

Alldeles för varmt, dock. Käkar bra pizza på en närliggande italiensk restaurang (svettas något så KOPIÖST) och tar sen siesta. Lägenheten är sval och ute är det över 40 grader. Har egentligen planer på ett vattenland som har öppet ända till 23, men Google visar på att det är fullsmockat (inte helt orimligt).

Vågar oss istället ut vid åtta-nio. Käkar bra burgare på hipsterställe med sedlar från olika länder på väggen (20-lappar från både Sverige och Uruguay). Svettas något så KOPIÖST. Går sen bort till Champ de mars, A leker i en park och vi ser tornet tändas vid tio.

Nästa dag har det regnat och temperaturen har sjunkit 15-20 grader till normal svensk sommar. Vi drar och badar på vattenlandet som jag minns från att tidigare ha bott på ett numera uppenbart rivet hotell (var typ 25 våningar).

Men först! Köp av badbyxor på intilliggande sportaffär. Frankrike (och Belgien?) är det ju rent generellt inte tillåtet med lösa badshorts och detta hålls strikt.

Aquaboulevard visar sig vara ett lyckokast. Kostar iofs nästan 400 per skalle att gå in, men… Mest minnesvärda? En pappa som totalbombar tarzanlianen och alla skrattar. De är hala de där repen…

Fransk restaurang hemma i sjunde. Löksoppa och tryffelpommes. Mmm.

Sen vidare till en spansk bokhandel i Belleville. Som är en liten besvikelse, har mer spanska böcker på franska än tvärt om. Ett väldigt argentinskt café också – tio sorters mate, fina calabazas, malbecviner, dulce de leche, Fernet Branca, Quilmes, böcker av Francis Mallmann osv. Blir iaf en kapitelbok. Och en Mafalda.

Vidare till Montmartre. ”Amelies café” Deux Moulins visar sig vara riktigt bra. Tapas, varsin drink och… crème brûlée såklart. Bra Mojito, bra frozen Margarita, bra brûlée. Och bra servitris. Säger jag retligt några några för mycket. Här skulle man kunna hänga och dricka cocktails om man inte hade barn, känns det som.

Eller kanske inte? För resten av Montmartre är ju ännu mysigare. Strosar upp till Sacré-Cœur. Tittar på kärlekslås och utsikt. Går in och lyssnar på lite av en mässa.

Drar hem. Klockan är… ”lagom” för en sjuåring?

Nästa morgon blir ganska tjafsig innan vi äter brakfrukost på ett klassiskt hörn-brasseri. Sen går det iaf lite bättre och vi drar iväg till Louvren, via Tuileriträdgården.

Ett jävla tjafs med entré och biljetter. Går inte köpa på internet och stå i… låååång kö i solen utanför pyramiden är ju inte realistiskt med barn. Lyckas dock trixa till oss en gruppbiljett och vipps är vi inne.

Hade ju egentligen bara tänkt snabbt kryssa av Mona Lisa på A:s bucket-list och sen springa genom några salar för att ge A en känsla av hur stor det är.

Men vi blir, efter en fika, kvar ganska många timmar. A blir superintresserad av egyptiska artefakter. Hennes bästa kompis Sarahs pappa är ju från Egypten så hon vill ta bild av massor med saker för att kunna visa (har ju köpt en stöt- och vattensäker kamera som hon disponerar. Var för övrigt kul att ha på Aquaboulevard).

Vidare en sväng ”på stan” runt Operan. Oj vad mycket fina gourmet-grejer det finns. Äter på bra pulled pork-ställe.

Mellanlandar hemma. Seine-promenad för en egentligen tidig kväll, men på något sätt slutar det med att vi sitter och äter hip italiensk gelato (bästa jag ätit) halv elva. Är det semester så är det?

Morgonen efter har vi vår första ”repeat” med samma brakfrukost på samma brasseri.

Lämnar nycklarna till lägenheten och spatserar iväg mot Trocadero och Aquarium de Paris. Kommer ett duggregn. Inte populärt bland de yngre. Alls. Värre blir det när det visar sig att vi inte kommer in på akvariet.

Stämningen är i botten när vi trots allt testar en italiensk restaurang. Kanske var det mat i magen, kanske var det pappas vilda fantasier och historier om allt möjligt (t ex om den ryska björnen i köket på restaurang Björnen och illrarna – ”ska du rrriva hela stället?!?! du skulle ju bara rrrriva osten?!?!?) som gör att läget är ett helt annat när vi lämnar. Oj vad vi skrattar och stojar.

Den andra repeaten kommer med italienska glass-stället, innan vi hämtar bagages vi fått förvara hos vår värd och typ halv fem kommer vi oss iväg med taxi till Orly.

Lite försenade, typ åtta lättar vi från marken och lämnar Frankrike för den här gången.

Missar första halvlek av EM-kvarten, men hinner iaf se andra (och Sverige vinna på stopptid!) på hotellrummet i Bilbao. Ett riktigt hotell! Som har hotellfrukost? Äntligen?!

Tintintintintintin

A har blivit rätt svårfotograferad/ovillig. Ser man en bild har man en hundradel att få upp kameran och hitta rätt vinkel. Vilket oftast inte händer. Det är klart man kan antingen propsa eller ta miljarder bilder, gå ständigt beredd. Eller så lägga energin på något annat istället…

Hursomhelst lekte vi en liten lek i ett spegelrum på Herge-museet. Hon stod i mitten, jag ropade upp olika albumnamn och hon skulle så fort hon kunde hitta och peka ut dem. Medans jag tog kort. Blev en rätt rolig bildserie.

Rappakalja

För ganska precis två år sedan inrättade Malmö stad världens första uttrandefrihetsbibliotek, Dawit Isaak-biblioteket. De verkar mena på att här får alla böcker finnas, även sådana man inte skulle fått läsa om ”någon annan fått bestämma”. Jag antar att det är kontroversiella och iaf ibland därigenom intressanta böcker.

Någon gång har jag tänkt att deras katalog borde vara en bra tipslista för böcker som är lite mer ”edgy”. När jag nu tittar så verkar det inte vara direkt så? I vilket fall pratar de om Harry Potter och sånt, som ju är eller har varit förbjudet i vissa länder, vissa tider. När jag gör en snabb slagning i deras katalog hittar jag förvisso t ex Mein Kampf, konstigt vore väl annars, men inte Sion vises protokoll eller sånt som är kontroversiellt på riktigt… Man kan undra: har de någonting som är om inte olagligt i Sverige så iaf på gränsen (Nabokovs Lolita kanske är okej, men hur är det t ex med andra ännu mer barnpornografiska litterära grejer?)

Vet inte om resultatet bara är sånt som man faktiskt kan hitta varsomhelst, typ Satansverserna, Candide eller Lady Chatterleys älskare? Att man samlat lite sånt – ganska oförargliga saker – i en bibliotek. Ambitionen verkar ju vara genuin iaf.

Hursomhelst: nu till Moderna Museet. De verkar inte ha några sådana ambitioner, att hålla yttrandefrihetens fana högt och gå i bräschen. Kosta vad det kosta vill.

Det är väl iaf vad museets danska chef uttrycker när hon både tidigare och nu tackar nej till Lars Vilks rondellhund.

Tror jag. Jag har svårt att förstå vad hon säger. Förmodligen är jag inte ensam, Sveriges radio känner sig uppenbart nödgade att översätta/återupprepa vad hon säger, precis som när de intervjuar någon på utländska (trots att jag tror att hon iaf försöker prata svenska). Så inte bara i detta inslag, utan i alla andra jag hittat med henne.

Blir man inte lite sugen att med en JO-anmälan göra henne till ett konstverk? Nästan lite i Vilks anda? För hon bryter ju, som chef för en statlig svensk förvaltningsmyndighet mot språklagen. Paragraf 11 stipulerar nämligen att myndigheters språk ska vara begripligt. (ja, det gäller även när man uttrycker sig i tal).