För veckans show-n-tell ska man inte ta med sig någonting som börjar på en viss bokstav, utan ett ”julfoto”.
A ville bestämt ha en bild på Nötknäpparen och Råttkungen (det ovan – precis det skulle det vara), men var mer hemlighetsfull ang vad hon skulle säga om det till klassen. Undrar om de andra har koll på Nötknäpparen?
Gigamic. Design Mirko Marchesi.
2-4 spelare.
Varje spelare börjar med sin spelpjäs på raden närmast sig. Målet med spelet är att först ta sig över brädet till andra sidan. Man börjar dessutom med ett antal ”buskar” – barriärbrickor – som man kan plantera under spelets gång.
Yngsta spelaren börjar och sedan går turen går medsols runt bordet.
När det är ens tur kan man flytta sin pjäs ett steg framåt eller bakåt, vänster eller höger – men inte diagonalt. Alternativt kan man välja att plantera en buske någonstans på brädet.
En buske är ett två rutor långt hinder som spelarna inte kan passera över, utan måste gå runt. Man får inte placera en buske så att någon spelare helt blockeras från att nå andra sidan utan alla måste alltid ha en möjlig väg till vinst. Låt vara att den vägen kan bli omöjligt lång.
Utöver detta är det tillåtet att hoppa bock över en motståndare i angränsande ruta och därmed gå två steg, men det är det hela.
Detta är ett klurigt, strategiskt spel. Vuxenvarianten, som speltekniskt inte skiljer sig annat än att brädet är större (9×9 isf 7×7) och väggarna fler (20 isf 16) har fått något Mensa-pris.
Väggar, ja. Vuxenutgåvor av spelet har inte inramningen som juniorspelet har. Där är pjäserna bara pjäser och inte djur (katten som ska över till sina garnnystan på andra sidan, ekorren till sina nötter osv) och buskarna är bara… väggar. Mer stramt och abstrakt. Dessutom med vissa utgåvor som är mer exklusiva i trä osv istället för den lite billiga, gula plasten i barnvarianten.
Det bar lite emot att köpa junior-varianten därför, men med facit i hand var det nog tur. Som vuxen kan man tycka det är en platt gimmick, men A går verkligen igång på storyn med kaninen som ska över till morotslandet osv…
För övrigt fungerar väggarna – buskarna dvs – som ett smart handikappsystem. Den som vinner får starta med en vägg mindre nästa omgång (och vice versa). Det blir betydligt svårare om när man inte kan kontrollera brädet på samma sätt. Jag brukar spela med 6 buskar mot A:s 10…
Hemma med A, som är lite hostig.
Istället för SO och värdegrund i skolan blev det någonting på samma tema (men mycket bättre?): vi fick bevittna ett historiskt politiskt och demokratiskt ögonblick och genombrott.
Omröstningen i riksdagen som gav oss Sveriges första kvinnliga statsminister.
Och det var väl på tiden?
Inte för att det är så mycket bättre någon annanstans. Tycker man hör så mycket om att vi t ex är sist ut i Norden med en kvinna som regeringschef osv, men sånt är väl mest bara slump och marginaler?
Visst, Gro Harlem Brundtland, men ta t ex Finland. Som är inne på sin tredje kvinnliga regeringschef (ja, de hade en kvinnlig statschef 2000 till 2012 – märk väl en demokratiskt utsedd president, kvinnliga monarker och despoter har vi väl alla haft för många av), men… de är alltså världsbäst tillsammans med Nya Zeeland som också är inne på sin tredje.
Deras första valdes 2003, men fick avgå två månader senare efter en skandal. Deras andra tog över posten 2010, men förlorade valet ett år senare… Deras tredje (och nu sittande) var inte statsministerkandidat i valet 2019, men fick ta över efter politiska kriser…
Sååå mycket bättre är de väl ändå inte? Hade slumpen fallit lite annorlunda hade väl vi också nu kunnat haft inte bara en utan två eller tre kvinnor som regeringschef. Mona Sahlin har haft två bra chanser, 1995 och 2010, men det räcker inte bara med att ha snippa om man dessutom är en fuck-up… Anna Lindh var av Göran Persson påtänkt kronprinsessa och hade förmodligen tagit över sossarna 2004 om hon inte haft oturen att bli mördad…?
Ser på nätet en statistisk sammanställning, år för år, med ”countries where the highest position of executive power was held by a woman”. Först 2009 nådde den siffran 10. Vilket är för bedrövligt. I ett genusperspektiv är vi alla fuck-ups?
Men idag är bättre än igår.
A (och hennes kompis L) har verkligen laserfokus hela innebandyträningen.
04:45 i hissen. Utanför väntar taxi till fakiren.
Det är sådana här dagar och tillfällen man minns.
Med sin dotter på väg till sin pappa.
En taxi mitt i natten. Beckmörkt och dimma.
Som att världen utanför inte existerar.
Sömndruckna, men ändå klarvakna.
Där är man tillsammans. Med alla minnen och allt man delar.
Jag vet.
Det är inte okej.
Det tar dessutom, allt inräknat, längre att flyga så korta sträckor som ARN – GOT.
Det där ”allt inräknat” är ett jävla gissel. Ta sig till flygplatsen, säkerhetskontrollen, väl tilltagna säkerhetsmarginaler eftersom… man vill inte missa.
Missa skulle vara en katastrof. Det är så mycket i potten. Saker man inte vill missa, saker man betalt dyra pengar för, saker som inte kommer åter, som är svåra att få till.
Och faktiskt… själva resan, flyget, i sig själv är inte mycket bättre. Trångt. Långtråkigt.
Men…
Jag älskar att flyga.
Jag har längtat efter att få flyga igen.
För all det där negativa… tiden, osäkerheten, ledan, besväret… det är ju där, accepteras pga eller snarare förhöjer den där känslan av frihet. Privilegie. Att ha möjlighet. En solglimt i november. Möta andra kulturer. Träffa sin pappa.
Och klimatet. Ja, det finns ju egentligen inget försvar. Även om man klimatkompenserar. Vilket jävla ord egentligen? Likt en medeltida knös betalar man för syndernas förlåtelse. Även om utsläppet inte blir mindre för det.
Visst, du har i bästa fall förhindrat någon annan att göra samma resa eller någonting att tillverkas eller… ja, om man nu tror att det där funkar.
Men… det kanske inte är rationellt, men…
Jag älskar att flyga.
Ingen går hungrig i Göteborg
