Category: Berlin

Känns som det var år och dar sen jag var till något cinematek. Varken det i Stockholm eller någon annanstans. Annars går jag nog nuförtiden mer på cinematek utomlands än i Stockholm.

Jag har såklart inte samma tid som när jag pluggade film. Eller undanflykter!? Det kunde ju vara bra för studierna? (svar nej: det hade nog varit mycket bättre om jag istället ägnat mig åt att läsa kurslitteratur etc).

Dessutom har Cinemateket i Stockholm changerat. Det är inte vad det en gång var. Tidigare körde de fyra visningar om dagen – 14:30 och 16:30 på Sture, 19:00 och 21:00 på Filmhuset. Klassiska tider som var djupt inpräntat i en. Idag kör de en visning. Två om man har tur. Tightare budget och mer publikanpassat nuförtiden dessutom. Så publikanpassat det nu blir när det handlar om en filmarkivsbio.

Det var en annan tid och ett annat liv. Kändes ibland som jag levde/bodde på bion. Jag och en del andra stammisar. Kände mig dock aldrig som de där riktiga miffosarna som verkligen var en del av inventarierna och ungefär lämnat det verkliga livet bakom sig. De som kunde varit hämtade från New York och Cinemania. För de fanns (finns?) i Stockholm också:

• Han med keps som alltid ställde sig i “kö” för att komma först in i salongen (meningslöst iom att det ofta handlade om typ 20 pers i en salong som Filmhuset/Victor med 350 platser).
• Han med halvtrasiga glasögon, ofta konsumkasse som skulle snacka-snacka-snacka med biljettförsäljaren/vaktmästaren/maskinisten.
• Han med långt, stripigt hår som stank som att han aldrig tvättade sig som alltid satt längst ut till höger på första raden.
• …och några andra. Riktiga original som måste sett allt (och då menar jag ALLT) som går att se och det flera gånger om.

Hursomhelst. Arsenal (bara namnet! Dovzjenko förpliktar) i Berlin verkar ha potential att vara ett riktigt sådant där “ohälsosam cinefili”-ställe. Det kändes som det var 20+ pers som kom ut från den tidigare visningen (Eisensteins propagandamontage Oktober från 1928), väntade de få minuter det tar innan salongen tömts bara för att trycka på in igen.

Jaha, filmen då?

Jo, den var helt lysande. Någonting av det bästa jag sett från Italien. Förvisso är jag rent generellt inte så begeistrad i italiensk film, men den där generationen med typ Petri, Olmi och Rossi är inte så tokig. Speciellt inte Petri. Gillar hans politiska patos och visuella stil.

Och det här var snyggt. Riktigt sitta-och-mysa-för-det-är-så-snyggt-snyggt. Dessutom känns det som lite mer lagom subtil samhällskritik än t ex min tidigare Petri-favorit Arbetarklassen kommer till paradiset – vars titel väl säger en hel del om filmen…