Hårdrockarna i tunnelbanan. Övervintrade, övertända. Precis nedanför rulltrapportna upp till Plaza de España hade de riggat upp. Två gamla rockers, fullkittade med bandtröjor och nitarmband. En med en Les Paul Sunburst, den andre med en Flying V. På toppen av deras hockeyfrillor hade det glesnat betydligt, men det var ingenting som bekymrade dem när de riffade på som att de stod med sitt band på scen framför en fotbollsstadion full med betalande fans. Vilken energi, vilka poser!
Madrid Marathon. Såg i flygtidningen på vägen ner att Madrids marathon gick av stapeln vår första dag i stan. Hel, halv och 10k. Hade jag helt missat, annars hade jag ju säkert anmält mig. Nåja, kul att vara åskådare också, för omväxlings skull. Såg när 3-4-timmarslöparna drog förbi vid 17-18k och senare vid 39 och 42. Såg lite slitna ut. Fast lyckliga.
Fascisten i kristallpalatset. I Retiro-parken finns ett stort glashus, Palacio de Cristal, byggt på 1800-talet någon gång. Glas och järn och 20 meter högt. En vacker byggnad som invändigt inte består av mer än ett stengolv. Som en “utställning” har man här och var i detta förvuxna växthus placerat ut gungstolar med böcker, fastknutna i gungstolen med ett litet snöre.
Vet inte om det var del av utställningen, men man hade också placerat ut en fullständigt folkilsk säkerhetsvakt. En uniformerad äldre herre som förmodligen gått och varit bitter hela livet för att han i sin ungdoms dagar inte kom in på polisskolan. En sådan där som går igång på att ha makt. Makten att t ex säga till folk att de inte får lägga boken på golvet utan måste ha den i knät. Eller säga till och säga till. Mer skälla ut. Var som en parodi. Inte heller gick det bra att lägga boken på en huvtröja om huvtröjan låg på golvet.
Vad det var för böcker? I min gungstol satt det fast en sliten pocket med Walter Benjamin på originalspråk. Visst, jag gillar Walter, men den gamle tyskjudiske filosofen kanske inte är någonting för söndagsflanerare i Madrid. Om jag minns rätt så tog han livet av sig i Spanien på flykt undan nazisterna, i händerna på Francos fascister. Man kan ju förstå honom…
Engelskaläraren. När jag väntade på Mica utanför Café Comercial (vad annars?) kom en medelålders man fram till mig. Är du engelskalärare? undrade han. Nej, vadå, ser jag ut som en sånn? Hursomhelst hade de stämt träff där fick han fram på lite halvknagglig engelska. Vi snackade ett tag. Jobbade med maskiner av lite olika slag och ibland tydligen i Indien. Så han behövde lite hjälp. Sverigebild? Abba och Atlas Copco.
5x Retiro. Har haft så jävla ont i framför allt min vänstra fot senaste tiden. Pga löpningen såklart. Men oklart varför. Har inte pressat speciellt hårt. Ändå har jag fått kliva av planerade långpass. Tolv kilometer har det typ blivit. Inte trettio. Mixtrat med lite allt möjligt för att försöka utröna vad som är knas. Alltifrån att ta ur innersulorna på mina vanliga vardagsskor till besök hos naprapat. Men nu tror jag att jag kommit på att min nya gpsklocka är boven. Den kan nämligen visa kadens – stegfrekvens. Och förmodligen har jag förändrat mitt löpsteg lite pga det. Till det bättre, antar jag, men mina fötter pallar kanske inte riktigt med den nya belastningen.
Hursomhelst hade jag tänkt en lugnare inkänningsjogg runt Retiro. Slappa. Inte tänka så mycket på någonting. Från hotellet, runt Retiro ett varv och tillbaka. Det blev inte ett varv, det blev fem. Stel och slut, men rätt nöjd. Kändes bra.
