A propsade på att vi skulle lägga fram den traditionsenliga pepparkakan till tomten (det är väl ok…) och morötterna till renarna (egentligen inte, är alltid en himla massa att städa…)
Snön kom
Till slut!
En snöhög på gamla stans tunnelbaneperrong . Så… Stockholm.
Var förbi Comics Heaven som har öppet 365 dagar om året – har nästan blivit tradition att gå dit på dagar allt annat är stängt. Så jättemycket mer blev det dock inte av den julaftonspromenaden, det var för kallt.
Undrar hur många snöbollar A kastade på mig haha…
Klapparna kom
Allt som någon önskade sig. Och mer.
Blockflöjt. Hela Paw Patrol-gänget. Hoppetossa med besättning. Pussel. Nintendo Switch. Kirby. Mario Kart. Magiska Bokhandeln. Kikis expressbud 2. Gud vet vad mer?
Siffror
I kungliga operans salong finns 1100 platser.
Varje år gör de runt 20 produktioner – uppsättningar. Typ två tredjedelar opera, en tredjedel balett. Ett bra år blir det 200 föreställningar, men oftast lite knappt det.
Beläggningsgraden är 90-95% och recettmedlen – publikintäkter – uppgår till i runda slängar 75 miljoner kronor.
Man har runt 500 anställda och lönekostnaderna uppgår till ca 420 miljoner.
Givet 50 miljoner i produktionskostnader och 50 miljoner i lokalkostnader och vad det nu var landar man på en summa utgifter på 620 miljoner.
Hur går det ihop? Jo, staten sponsrar kungliga operan med en nätt summa på lite drygt 500 miljoner. (ja, långt större än t ex hela filmstödet).
Vad betyder det för en stol såsom de vi satt på igår? 820 kr för en rätt bra plats på andra raden. Bästa platserna – första radens fond – går på typ det dubbla. Sedan är det ju många, många platser som räknas som ”skymda”. Inte bara kungliga logen, t ex, som tydligen är helt hopplös om man vill se istället för att synas. Kanske därför den står konstant tom?
Jäjä. Garderob. En pluttig toast Skagen för 220 och en Mellerud och en äppelmust och Ahlgrens bilar för… whatever. Vad kostade programmet, förresten? 50 kr?
Nåja.
75 000 000 / 200 / 1100 * 0,90 = 300 kr drar man in per stol och föreställning.
500 000 000 / 200 / 1100 * 0,90 = 2000 kr får man från staten per stol och föreställning.
Tack, farbror staten. Fyra tusen spänn… nästan fem faktiskt. Trots att det ändå inte var billigt – utan dig hade det nog inte varit möjligt öht…
Överraskning!
Sista dagen i skolan innan jullovet. Hämtning. Massa grejer att få med sig. Vi skyndade oss hem, gjorde oss fina och så iväg…
Snödrottningen
Första operan! Äntligen!
Att gå i kylan
I november 1974 får Werner Herzog besked om att Lotte Eisner ligger för döden i Paris.
Det får inte ske, inte nu, den tyska filmen skulle inte klara sig utan henne, vi får inte tillåta att det sker… är Herzogs svar.
Så han ger sig av, till fots, från München mot Paris. Fast förvissad om att hon skulle förbli vid liv om han kom till fots. Dessutom ville han vara ensam med sig själv.
Det här är hans dagboksanteckningar.
Ja, ni hör ju. Det är som en Herzogfilm. En envis man med en fix idé. Ensam mot Gud, ungefär.
Hals över huvud, tre veckor genom en snöstorm och rent bedrövligt väder mot Paris. Kläderna på kroppen, ett par ej ingångna kängor och en sjömanssäck på ryggen. Kompass och en karta över centrala Bayern, typ (?!). Sover i sommarstugor och annat han bryter sig in i längs vägen. Eller under en gran, kryper upp på höloft eller om någon vänlig människa ger honom husrum. Äter mandariner, dricker mjölk och öl. När han nu inte som ett djur släcker törsten i vattendrag och kärr.
Då och då flyter de verkliga, fysiska vedermödorna ihop med fantasin, den inre resan. Han skriver dock inte så värst mycket om Lotte Eisner… Vid något tillfälle undrar han om hon fortfarande lever, en annan gång får han hennes nya nummer av en vän han pratar med på telefon. Från något postkontor.
Men någon sorts bearbetning är det ju. Att späka sig. En underlig pilgrimsfärd. Ett sorts magiskt tänkande. Att liksom offra sig för henne genom att ålägga sig själv detta?
Herzog är en unik naturkraft. Undrar om jag känner någon annan nyfiknare, friare filmskapare.
Kompromisslös är ju ett ord man ofta använder i sådana här sammanhang, men det är väl lite grejen, jag undrar om Herzog förstår det ordet. Eller hur han (och hans verk) uppfattas. Har fått intrycket att han bara är, gör. Med helt andra perspektiv. Motsatsen till chosig.
Som hela den här vandringen. Eller, som exempel, att han verkar helt obrydd om att det finns en gräns mellan Tyskland och Frankrike. Speciellt på den tiden, innan Schengen. Byarnas namn byter bara språk och – förvisso – någonstans mot slutet nämner han språkförbistringen i ett möte med ett par poliser.
Själv skulle jag ju gjort iaf någon liten notering om övergången eller haft funderingar om hur sånt där funkar; är det okej att bara knalla rakt över gränsen?
Men jag är inte som Herzog. Det är ingen?
…
Ja, förresten… Hur gick det då? Jo… han hann fram. Eisner levde nästan tio år till och tysk film gick in i en ny guldålder.