Ja, fy fan. Du gamla industrisamhälle, var tog du vägen?
Finns ju faktiskt fortfarande folk folk som jobbar. Sliter. Här i landet. Det är lätt att glömma när man lullar runt i sin privilegierade tjänstemannatillvaro nånstans i hipsterland.
(tillgänglig två veckor till på SVT Play)
Flipprar genom skiten i Netflix en kväll. In Bruges? Ja, den såg man ju när det begav sig, minns den som överskattad, men det kan väl vara, Mica hade inte sett den och vi åker ju till Belgien snart…
Klart mycket bättre (och roligare) än jag mindes.
Så… på måfå ser jag ovanstående scen, utan att veta från vilken film – kan typ ha varit en namnlös gif någonstans, minns inte. Fascineras av Walkens obetalbara deadpan. Bestämmer mig för att leta upp och se. Visar sig vara samma regissör bakom som filmen vi såg kvällen innan (In Bruges). Small world.
Filmen var skit förresten. Började ok, men det hjälper ju inte.
Efter nästan 25 år sedan sist är den gamle surrealisträven Alejandro Jodorowsky tillbaka med en ny film. Och har man hunnit bli 84 är det väl dags för en självbiografi. Och vilken självbiografi sen. Som Fellini, fast bra. Otroligt… egendomlig.
Samma gamla vanliga… Matematiker i Ceausescus Rumänien hamnar i onåd när han vägrar spela med i kommunisternas angivarapparat.
13 Hopper-tavlor som knytts ihop till en spelfilm. Eller spelfilm och spelfilm. De där tablåerna blev rätt avantgardistiska, det narrativa känns mest som en ursäkt. Men jag gillar ju Hopper.
Film? Konsert? Jag vet inte, men mäktigt var det iaf.
Blev som ett litet, helt oavsiktligt, S/M-tema då filmhelgen fortsatte med Polanskis senaste. Ett litet kammarspel i underkastelsens tecken där en yngre Polanskikopia spelar mot den riktige Polanskis fru. Känns lite… ja, uhm… bisarrt?
Min femte (?) raka filmfestival i Göteborg. Och det börjar som förväntat.
För även om det inte funkat hittills och inte kommer göra det den här gången heller är allt planerat in i minsta detalj. Efter ett ordentligt pusselläggande har man köpt biljetter till 10+ visningar under 2 dagar. Allt enligt ser-jag-den-då-så-kommer-jag-missa-den-då-osv-principen. Det slutar med ett så tight schema att man ibland måste springa mellan de olika biograferna.
Det funkar aldrig. Alltid blir man ivägdragen på öl eller övertygad om att följa med på någon annan visning. Den minitiösa planen spricker. Garanterat. Man skiter i allt och kör på känsla. Skiter i sina betalda biljetter och går på stundens ingivelse.
I kväll hade jag biljett till sista filmen för dagen, R100. Men på väg till GBG får jag höra att mina filmnördsvänner vill dricka öl. Och det kan man inte säga nej till. Fast då fastnar tåget (tack SJ!) och verkar bli såpass försenat att det varken kommer bli öl eller film.
Den här gången slutar det med den planerade filmen. Hinner fram till bion – direkt från tåget – med 10 minuter till godo. Vriden japansk S/M-komedi med metafilmsinslag. Hade jag inte sett så mycket skumma grejer som jag gjort så skulle jag sagt som mina bänkgrannar på väg ut:
Det här var ju det sjukaste jag sett!
Var på Amsterdams nya filmhus (fantastiskt!) och såg Ron Frickes nya film Samsara.
Vacker och skrämmande, men även om det är mer än bara fotoporr blir det aldrig mer än fina, lösryckta sekvenser. Långt från någon ny Koyaanisqatsi.
Koyaanisqatsi som visas på Scandinavium kommande lördag. Göteborgssymfonikerna, Göteborgs symfoniska kör och Philip Glass i egen hög person står för musiken, live.
Herregud, jag älskar den filmen. Och jag råkar vara i Göteborg just då. Men jag har ingen biljett, de var slutsålda långt innan jag fick höra om det hela.
Fan fan fan. Livet är hårt ibland.
