Mad Men
På nyårsafton, kvällen innan vi skulle åka in till BB, såg vi finalen på säsong fem. Undrar om det är det sista vi ser av Mad Men? sa vi till varann. En annan tid väntade och – ursäkta uttrycket – vem visste vad den hade i sitt sköte?
Laddade ner säsong sex till datorn för att – högst eventuellt – kunna se någonting på BB. Så blev det givetvis inte riktigt.
I går såg vi halvsäsongsfinalen på säsong sju. Förvånat upptäckte vi att vi var ikapp. Andra halvan och förmodligen upplösningen på hela serien kommer först i vår. En annan tid och ett annat liv, men ändå inte slutet på vad som var.
Vormittagsspuk
Cinemateket igen.
Gillar stumfilm och det blir ju inte sämre när man lagt ner lite jobb på det musikaliska. Marcus Holmberg, mest känd från Komeda (bandet alltså, inte den polske jazzmusikern mest känd för att ha gjort musiken till en massa Polanskifilmer) spelade. Med sig hade han en liten blåssektion och en kör. Som han valde att använda väldigt, väldigt sparsamt.
Fast egentligen så var Vormittagsspuk bara förfilm. Den egentliga filmen var La coquille et le clergyman, men inte helt oväntat så övertrumfade förfilmen filmen. Det är sådan härlig rytm i V. Rytm på det sätt man nästan bara kan tillåta sig i avantgardistiska grejer. Och sådan rytm är såklart väldigt tacksam att göra musik till.
Hade ju sett dem förut (är ordentliga klassiker båda två). Fast aldrig på det här sättet.
Elementary
Me like. Very much.
Jericho
Säsong ett: hyfsat spännande/intressant. Säsong två: …not so much.
Kristina Lugns bokcirkel
Kristina Lugn startar bokcirkel med introverta människor i Hökarängen.
Vad läser de för någonting? I första programmet Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål, i andra Strindbergs Ensam.
Fantastiskt. Ett gäng med självuttalade kontaktproblem, ensamma människor som spenderat sina liv i böckernas värld istället för verkligheten diskuterar böcker om… ensamma, cyniska misantroper.
Kanske inte så brett, men likväl stor tv.
Efter att ha sett detta känner jag mig som den mest socialt välanpassade i hela världen. Mingelkungen.
Finns på svt play.
Turist
Jäkla ståtligt skägg han har, Kristofer Hivju.
Amator
Filmbonanzan fortsätter. Jerzy Stuhr är så himla fin.
Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles
Tack Cinemateket.
Tack för att jag får se Jeanne Dielman på duk. På biograf. På enda sättet den egentligen går att se. För det krävs ett offentligt, men ändå avskilt mörkt rum för att kunna uppbåda koncentrationen och diciplinen till detta. På riktigt.
För den oinvigde handlar det alltså om en tre-och-en-halvtimmesskildring av en ensamstående belgisk hemmafrus otroligt inrutade vardag. I mer eller mindre realtid. Det lagas mat. Bordet dukas. Det äts middag. Det stickas lite. Det städas. Sonen väcks och utfodras innan skolan. Det gås ut på stan och handlas. Osv osv osv.
Det kan tyckas oerhört långtråkigt och påfrestande. Och på sätt och vis är det ju det. Och det skulle vara så enkelt att bara zona ut. Okej, hon skalar potatis. Hon kommer sitta där och skala potatis i 5 mintuer till. Okej, vad nu? Och så kanske börjar man fundera på annat.
Men stannar man kvar i filmen, betraktar inte bara vad utan hur och mer så blir man belönad. Det tar tre och en halv timme, vilket är precis så lång tid det måste ta.
Wow.