Respekt

I en sal visades filmer om/av Serra och/eller Seurat. Jag vet faktiskt inte, kände mig mindre brydd av innehållet än presentationen. Dessa små, gryniga svartvita filmer a 7-8 minuter gick inte riktigt i loop, utan varje visning blev det en paus där en klocka räknade ner till när nästa loop skulle börja.

Så där skulle man alltså sitta, på en tillåten bänk, och i respekt för konsten… vänta.

A tyckte väl att… har konsten inte respekt för mig och min tid så har jag inte heller någon respekt för den. Jag passar på och gör min egen skuggkonst i projektorns sken!

(Helt rätt om ni frågar mig)

Obs! Mästerverk!

Helst skulle de väl ha velat – bokstavligen – skriva detta på näsan på besökarna (varför inte? en projektor som projicerar detta i ansiktet på folk?) men en vägg man ”ska” läsa innan man kommer in i salen med mästerverken fick duga.

Vad är det ni inte förstår?

En bänk är en bänk och de är avsedda att brukas – som sittmöbler.

Det kändes som typiskt Guggenheim.

Bänkar man inte får sitta på. De är ju av marmor, de kan ju gå sönder!? Eller få patina!?

Det är konst och inte design/formgivning. Visa respekt!

Det är inte förrän nu efteråt som jag ens börjar förstå vad det överhuvudtaget handlade om, dessa övergivna bänkar i ett mellanutrymme på ett museum – tro det då de är försedda med varningsskyltar à la ”kom inte nära!”. Googlar på ”bench” för att, sarkastiskt, få en torr definition av ”avlång möbel avsedd att sittas på” eller huruvida det ens är ett konstverk – fick intrycket av att det var en sådan ”tack till våra rika donatorer”-plakett-sak. (Guggenheim handlar ju någonstans mer. Om pengar än om konst. Att det är Jeff Koons som gjort statyn framför museumet är knappast en tillfällighet…)

Och Wikipedia upplyser torrt att det är en lång sittmöbel, oftast avsedd för utomhusbruk. Och att det är vanligt med plaketter på bänkar, avsedda som minnesbänkar för någon som dött. Så kallade memorial benches.

Och det är, läser jag mig till, vad det här väl åsyftar. Arno Pair heter tydligen verket av Jenny Holzer och handlar om AIDS. Kände inte till henne, men hon var tydligen polare med Basquiat och gänget och började iaf som gatukonstnär, olagligen klistrandes upp affischer på stan. Tydligen vill hon med sitt verk ”ta gatukonsten till konstmuseet och adressera en ny publik, bjuda in till reflektion om gränsen mellan det publika och privata”.

Någonstans har hon väl kanske lyckats med mig, men det är väl en poäng som hon får gratis. Är ju inte direkt första gången jag reflekterar över dylika idiotier – hennes ”verk” är ju dessutom inte direkt banbrytande. Tyvärr.

Men alla andra? Undrar om Holzer är nöjd med sina dammiga, bortglömda bänkar? Det kanske hon är? Att det var precis detta hon var ute efter? Fast å andra sidan… i bilderna på verket man kan hitta på nätet finns inte förbudsskyltarna med – trots att de ju som museumsbesökare är den stora grejen – så det kanske är någonting som skaver?

Allt det andra, som hon tydligen eftersökte enligt de pretentiösa texterna man hittar på nätet – dvs ”död”, ”intimitet” och ”förlust” – det går lite förlorat.

Spanskt väder

Det var ingen tanke bakom, men Baskien som typ alltid har lite svalare väder än övriga Spanien kändes ganska lagom i värmeböljan. Väldigt smart planerat?!

Det var väl för övrigt bara något enstaka tillfälle det spelade roll vad termometern faktiskt visade (när det börjar vara uppåt eller över 40 är det för varmt för mig). Är ganska säker att det blev mer än 24-26 den dagen och allt mellan typ 25 och 35 är ju bra.