Äntligen!
Från mig till mig.
Tack!
Det är klart att man hade förväntningar. Central Park som man sett så mycket på film och tv. Hört så mycket om.
Löparparadiset.
Inte blev det sämre av hur man skymtade grönskan när man gick upp för 7th avenue. Från Penn Station. Times Square. Närmare och närmare. Och så är man där.
Och man ser direkt hur löparna forsar förbi. Motsols går varvet tydligen.
(Allt man sett och hört är sant)
Låser satelliterna och lommar iväg, tänker att vi får se vad det blir. Men det är någonting i luften här. Och det är nog inte bara för att det är – som jag snart märker – tävling på 10k-loopen runt parken (6 miles om man ska vara petig). Det är något med den här rundan, med den här parken.
Blir bortvisad från det vanliga löparfältet på asfaltsvägen runt. För snart kommer de, hojtas det av funkationärer. You have to get off the course! Keep clear!
“Team Challenge” fattar jag efter ett tag när jag lyckats läsa någon nummerlapp. Vilket för min del innebär extra pepp. Inte bara spänstiga klubblöpare som pressar förbi, utan även deras lag- och klubbkamrater som står och skriker efter banan. Almost there! Go! Go! Go! You can do it! Kör bara kör!
Och det är inte bara de, utan alla vi andra som bara är ute på lördagsrundan. Sexpacken glänser av svett i solen, på både män och kvinnor.
Så inspirerande.
Jag gör min första 10k under 60 minuter på väldigt länge. Bra känsla.
Och dagen har bara börjat. Och året med.
Det trettioåttonde i ordningen.
Kommer bli fantastiskt.
