Category: Alma

Nyårsdagen.

Och dagen D, tydligen.

När vi var in för kontroll i tisdags fick vi en tid vi skulle ringa. 07:30. Kunde säkert ha dragit ut på det, tagit sovmorgon osv, men vi hade bestämt oss för att försöka komma igång tidigt. Om inte annat så finns det väl en bra anledning till varför man inte väntar för länge med igångsättning när vattnet gått.

Sagt och gjort. 07:00 ringde mobilalarmen. Jag hade inte sovit så mycket, Mica lite bättre – 6h.

När vi ringer så säger de att de väntar oss vid nio. Så vi tar det lugnt, äter frukost och gör oss klara. Tar en taxi och vid nio är vi där. Får ett rum direkt. Ganska fräscht och fint. Egen toalett och dusch. Ger på något vis ett intryck av ett ordentligt sjukhusrum med medicinsk trygghet, men är ändå inte helt sterilt, utan rätt mysigt för att vara just ett sjukhusrum.

Blir inskrivna och sedan undersökta. Är knappt öppna alls, och inga värkar alls. Allt är bra, men kanske lite varning för urinvägsinfektion så vi ska få lite antibiotika löpande under förlossningen också. Mica får en kateter i armen för detta. Blir lite lätt yr, svimfärdig. Repar sig. Hon har inget emot nålar rent generellt, men tycker det är läskigt med sådana armkatetrar som folk på film sliter loss när de ska rymma från sjukhuset.

Elva får vi första dosen cytotec som ska sätta igång värkarna. Proceduren är att man får en dos varannan timme, upp till 8 doser, för att gradvis starta förlossningen. Totalt alltså 16 timmar för att komma igång om man har otur.

Jag är jättetrött. Lyckas sova en kvart på partnersängen och det känns bättre. Även om vi gjort oss hemmastadda (har med oss en mindre hockeytrunk med grejer) är det trots allt lite tråkigt. Funderar på om det här kommer gå att skriva ett blogginlägg om, om det är för torrt.

Dagen går. Vi lyssnar på musik och pratar. Morgonskiftet byts till eftermiddagsskiftet. Man jobbar i par – en undersköterska och en barnmorska. Bra folk. På eftermiddagen har vi samma barnmorska som undersökte oss i tisdags.

Efter lunch börjar det bli lite jobbigare för Mica. Sammandragningarna blir kraftigare och kommer oftare. Jag försöker serva Mica bäst jag kan, påminna henne om att andas och allt annat som kan göra hennes liv enklare. Vid fyra-fem-tiden är det riktigt jobbigt. Efter CTG-undersökningen vid fem tycker barnmorskan att vi kanske ska vänta en timme innan vi tar nästa dos. Fjärde alltså

Får intrycket att Mica har mer ont än man kanske borde ha i det här stadiet. Inte att det är någonting fel, men att hon har svårt att uthärda. Vi har inte kommit så långt och värkarna är inte mer än en halvminut och verkar ju inte så farliga enligt siffrorna på CTG:n (som ju mäter muskelaktiviteten i livmodern). Tycker synd om henne. Om inte annat för att hon inte är utmana-sig-själv-skit-i-smärtan-typen.

Tänker på när jag och min PT pratat om att jag ska bli pappa och bland mycket annat har det kommit upp hur kvinnliga elitidrottare som får barn ganska ofta kommer tillbaka och höjer sig ytterligare en nivå. För att de, som dagligen utmanar smärtan på riktigt, lärt sig någonting. Blivit utsatta för någonting de aldrig tidigare kunnat föreställa sig och vunnit. Och tagit med sig den erfarenheten.

Så jag tänker på min fina lilla gumma. Som inte alls är sådan. Som inte brukar ge sig in i sådana här lekar. Den som är med i leken får leken tåla heter det ju. Men Mica är eller vill ju egentligen inte med i smärtleken. Och ändå är hon bortom eller på väg bortom det fjuttiga som jag som ju iaf aspirerar på ultralöpning osv upplevt.

Innan vi kör igång igen med dos fyra (typ klockan sju) frågar barnmorskan om Mica vill ha någon smärtlindring. Epidural? Det vill hon inte. Det har hon ju bestämt sig för innan. Bara naturliga grejer. Profylaxandning, kvaddlar, TENS, akupunktur, varm dusch/bad osv.

Sedan blir det bara värre. Det gör fruktansvärt ont och värkarna kommer hela tiden. Fast jag ser på CTG:n att muskelaktiviteteten snarare blivit lägre. Säger ingenting till Mica som har så ont, men tänker att igångsättningen inte verkar funka, den verkar ju inte ta. Trots att hon har så ont kommer vi ingenstans. Vi har knappt ens börjat, tänker jag.

Byte till nattskift. Undersköterskan verkar småvirrig, kanske inte vassaste kniven i lådan. Trots att hon är till åren verkar hon vara osäker i sin roll. Barnmorskan, däremot, verkar kompetent. Men inte lika varm och omhändertagande som barnmorskor oftast är.

Någonstans i det bytet börjar Mica plötsligt frysa ordentligt. Som en frossa. Tydligen en ganska vanlig bieffekt av medicineringen. Jag hjälper henne med en varm dusch. Känns något bättre.

Dos fem vid niotiden. Det här är riktigt, riktigt plågsamt. Också att se på. Mica är så trött att hon knappt orkar öppna ögonen, men tar sig ändå genom verkarna. Andas. Vi har kopplat in TENS-apparaten så hon kan dämpa smärtan något med elstimulans i ryggslutet.

Micaela kräks av smärta.

Dos två av antibiotikan. Det är dropp och innebär alltså att man måste vara uppkopplad och det är ännu lite jobbigare, när man inte kan röra sig fritt.

CTG-testet vid tiotiden är riktigt kämpig. Och drar ut på tiden, kanske har de glömt bort oss. Det spelar ju egentligen inte så stor roll om det drar ut någon minut på tiden, enda skillnaden är ju att man slipper ha ett par bälten över magen. Men när Mica till sist börjar vrida sig så mycket att Almas hjärtslag kort försvinner från monitorn (dålig kontakt, antar jag) ringer jag på barnmorskan.

När hon sedan undersöker Mica visar det sig att livmodertappen till slut utplånats. Öppen fyra centimeter. Det är både en lättnad – nu är vi igång på riktigt, men känns också rätt jobbigt då det värsta är kvar. Det är sex centimeter kvar att öppna sig och det tar oftast runt sex timmar – en centimeter i timmen. Det kan gå snabbare säger barnmorskan, men det kan även ta längre tid. Det vet man inte. Det kan ta både åtta och tolv timmar.

Tufft. Mica känns redan helt dränerad. Hon har redan börjat säga att hon inte orkar mer. På riktigt. Men det här är ju en förlossning. Och även om man kan smita via t ex kejsarsnitt om man verkligen, verkligen, verkligen inte orkar så kan man inte ge upp. Hjälper inte om man “bara” inte orkar på riktigt.

Fast allt det här är ju såklart ingenting jag/vi diskuterar med Mica (jag peppar), det är bara någonting jag tänker.

Eftersom vi nu, 22:30, kommit in i den aktiva delen av öppningsfasen räknas vi som igång. Inga fler doser värkstimulerande.

Vet inte vad det är som händer sen. Eller om det redan varit på gång, men nu går allting väldigt snabbt. Mica har fortfarande väldigt ont. Tror hon kräks en gång till, jag minns inte. Det är grymt att se. Men när det en timme senare känns som hon ska bajsa på sig, som ett stort klot, görs en ny undersökning. Öppen tio centimeter. Dags för krystfas. Slutspel. Upplopp.

Nu får vi verkligen fullt fokus från personalen. Tycker nästan synd om barnmorskan som får svara på vad jag upplever som en del dumma frågor från andra rum via undersköterskan (som borde förstå bättre och kunna tänka lite själv). Men ingen stress. Allt går väldigt bra. Jag/vi lyckas hålla Mica lugn och fin. Och peppad.

Trots att det är första gången för mig märker jag att det verkar gå fort. Visst, vid 23:30 när BM/US gör om i rummet för utdrivningsfasen (med Mica födandes i gynekologställning) tänker jag att jisses, tänk om Alma hinner ut idag, men jag tänker att det ändå inte är realistiskt. När huvudet börjar skymta vid kvart-tio i börjar jag undra. Och jag ser hur US sneglar mot klockan då och då.

Barnmorskan jobbar på vid kortänden och coachar. Undersköterskan svansar omkring och hämtar grejer osv. Jag har placerat mig vid huvudänden, peppar och håller handen. Mica vet inte om hon orkar. Men det gör hon. Jag ser huvudet. Mica trycker fast hon egentligen inte orkar.

Hon tar sig igenom denna marathondag helt utan farmaceutisk smärtlindring. Bara lite TENS-el. Hon gör det efter att ha sovit sex timmar. Och på nästan tom tank (hade svårt att äta någonting mer än ett par mackor pga graviditeten). Fruktansvärt imponerande.

23:59 är huvudet ute och så kommer kroppen och allt. Hon är välskapt. Fina proportioner säger barnmorskan innan hon läggs på bröstet, insvept i en liten filt. Jag tycker hennes armar och ben är för långa för en bebis. Händerna och föterna ser så stora ut.

Hon är mörkhårig, morocha, inte rödhårig, pelirroja. Det funkar det också!

Hon skriker.

Eufori.

Det är så mycket som händer. Eller inte. Mycket i skallen iaf.

Jag och Mica kan knappt tro det.

Hjälper Mica av med t-shirten så de kan ligga hud mot hud. Den är alldeles kletig.

Sen klipper jag navelsträngen. Eller innan. Det är lite rörigt med vad som hände när. Undersköterskan frågar om hon vill att hon ska ta en bild när jag klipper. Det behövs inte.

Sen tar jag iaf fram kameran och knäpper en bild av mor och dotter. Och en med mobilen som jag messar till familjen.

Vet inte om jag kan se någon likhet. Kanske lite, men det känns svårt att se när hon är nyförlöst.

Mica ber mig “spela Amelie!”. Amelie som filmen, vars musik vi har ett litet speciellt förhållande till. Vi har en liten speldosa med några takter Amelie som vi hittade i Barcelona en gång. Den har Mica haft på magen och spelat för Alma.

Jag knäpper på Jamboxen och låter soundtracket välkomna Alma.

Mica ammar, Alma verkar hitta till bröstet direkt. Slickade sig om munnen så fort hon var ute.

Undersköterskan frågar mig vilken tid jag vill ha på födelseattestet. 2015-01-02 00:00 eller 2015-01-01 23:59?

23:59, såklart. Dels för att 2015-01-01 är snyggare än 2015-01-02, dels för att det är sant.

Det var 35-40 sekunder kvar på dagen när hon kom. Minns hur jag såg kroppen forsa ut för att sedan vända mig och kolla på klockan ovanför förlossningssängen.

Räknar, lite på skoj, fingrar och tår. Har ju redan sett på ultraljudet att det är 10-10.

Ungefär så: jamsar runt och gör en massa saker jag antar man gör som färsk farsa.

Vi får vänta lite på moderkakan, men den kommer rätt fort den också. Hel och fin.

Mica har knappt spruckit någonting. Och Alma mådde toppen hela vägen.

Sedan bli vi lämnade ensamna, vi ska få lite fika, sen ska Alma mätas och vägas och sedan får vi flytta till BB-hotellet. Vilket ju, om inte annat är ett tecken på att allt gick bra. Där hamnar man bara direkt om allt är helt bra.

Tar en ganska bra stund mellan fikat och att barnmorskan kommer tillbaka. Skönt, men samtidigt tröttsamt. Vi är ju helt slut.

Alma väger 2860 gram. 35 centimeter runt skallen och 48 centimeter häl till hjässan. Lite mindre än vi hade förväntat, men som barnmorskan upprepar “väldigt proportionelig”. Hon är så fin när hon tas från filten och sträcks ut helt naken, bortsett från sin lilla, lilla mössa. Helt perfekt.

Runt tre kommer vi till hotellet, genom en kulvert. Mica ditrullad i rullstol. Jag som en packåsna. Vi är dödströtta. Alma sover i en liten rullbar säng. Vår dotter.

Nyårsafton.

Vaknar. Inga värkar. Alma mår fint. Klart/rosa vatten (gult eller grön vatten betyder att hon bajsat och då måste man åka in för omedelbar åtgärd). Det är alltså mindre än 24 timmar kvar av 2014. Vi kommer – förmodligen – att greja det. Vilken tjej! Första januari. Eller möjligtvis andra. Vilken perfekt landning. Eller om hon varit en längdhopperska: en perfekt plankträff…

Efter frukosten går vi och handlar. Jag lär Mica Kungsörnens pastahierarki. Längst ner snabbmakaronerna. Skräp. Även om man är fattig finns ingen anledning att sjunka så lågt. Sedan, i mitten: idealmakaronerna. Helt okej. På toppen: gammaldags idealmakaroner. Bra. Goda att stuva. Levde jag på stora delar av min studentperiod.

Hittar även, lite oväntat på Coop, lite bubbel i form av en flaska lättcider med kork av champagnetyp.

Fortsätter sen själv vidare mot Barkarby. Tanken är, förutom en liten promenad, att handla lite diverse till Alma. Smått och gott. Men allt är stängt. Inte ens Ikea har öppet. Bara Elgiganten och Bauhaus.

På Bauhaus hittar jag en rullgardin till Almas rum – den gamla gick sönder för allt för länge sen. När jag ringer Mica för mått inser jag att jag inte ringt eller messat henne på fyra dagar. Måste vara något sorts rekord. Hon brukar alltid vara om inte högst så nästan högst i senast-listan. Så här tätt har vi inte varit sedan jag vet inte när. Det känns fint. Vi har haft fantastiska dagar.

Sätter upp rullgardinen. Det är egentligen inte svårt, men det är – som väntat – på gnällen att den går att få upp utan att kapa. Brädan ovanför fönstret spricker lite och det känns inte helt 100, men grejerna kommer upp iaf. Som det brukar vara när jag är i farten mao.

Är jättehungrig. Mica lagar stuvade makaroner (tanken är att kolhydratladda) på uruguayanskt vis. Vilket förmodligen är det mest komplicerade sättet jag varit med om. Blir kokande av makaroner i omgångar för att sedan fylla på första kastrullen med mjölk och ny värmning. Eller någonting sådant. Gott blir det iaf.

Efter maten tittar vi lite på bilderna jag tog igår. De blev inte så bra. Vi tar nya. Magen är ju kvar. Blir bättre. Mica tar en lång, skön dusch. Börjar ha känningar i ryggen.

Ser klart säsong fem av Mad Men. Undrar när man kommer få tid med säsong sex. Och säsong sju? För nu är det nära.

Struntar i bubblet, går och lägger oss innan elva. Går igenom TENS-apparaten i sängen. Blir bra att sova till sju, sen upp och iväg till BB för leverans. Svårt att somna. Mycket som stör, och utanför fönstren hörs en och annan fyrverkerismäll.

Vi är vakna vid tolvslaget, går upp och tittar när fyrverkerierna brakar loss. Fast det syns inte så mycket, ordentlig dimma och snöfall.

Klappar Mica på magen. Välkommen!

Precis som förra veckan jobbar jag hemifrån. Det i kombination med tvådagarsveckor är enormt skönt.

Tänker fortfarande lite på vattnet och allt det. Barnmorskan hade pratat om riktigt blöta och tunga bindor med vatten. Men hur tungt är tungt? Innan jag går upp funderar jag ut ett experiment för att övertyga/lugna mig själv (och Mica). Vet ju att man har 1-2 liter fostervatten i magen. Och att fostervattnet cirkuleras (fylls på på nytt) var tredje timme eller så.

Lånar ett av Micas trosskydd. Fyller ett decilitermått med vatten och häller försiktigt på trosskyddet. Känns som en gammal Always-reklam. Blir iaf snabbt mättat. En centiliter eller kanske två. Decilitermåttet är fortfarande nästan fullt. Max. 1-2 liter på tre timmar = en colaburk i timmen? Inte en chans. Inte ens om man räknar lågt. Det är inte vattnet. Känns mycket bättre.

Jobbar lite sporadiskt, går sen och brunchar med Mica på Waynes. Stor mocca med grädde och scones. Blåbärssylt. Mica är som vanligt inte sugen/hungrig så hon tar bara lite te. Har supermysigt, sitter länge och glor på folk genom skyltfönstret. Kommenterar barnvagnar och annat.

Sen handlar vi på Hemköp. Köper bl a lite grejer för att laga nån marockansk lunch imorrn. Har bjudit in brorsan, ska bli trevligt.

Jobbar lite mer på eftermiddagen/kvällen. Går faktiskt ganska bra att jobba hemifrån. Skönt. Kanske ska börja göra det mer? Skulle det funka med Alma? Om Mica är hemma?

Mica sitter och ser någon skum tv-serie. Med ett öga uppfattar jag det som någon halvkomedi om läkare förra sekelskiftet. Blod, smuts. Klåpare som ska förlösa någon kvinna. Svart humor. Vill man verkligen se sånt när man väntar barn undrar jag haha.

Inte så många timmar kvar till tolvslaget nu.

Har lite dåligt samvete för att jag inte tagit några riktiga bilder på Mica och hennes mage. Inte haft någon kamera jag trivts med, inte varit läge, osv. Nu har jag ju köpt nytt objektiv som verkar grymt och kul och allt. Dags? Innan det är för sent? Säger till Mica att imorgon – när det är ljust – vill jag plåta henne. Hon ska ha den där fina randiga klänningen och posera framför vårt svartvita tyg.

Vaknade vid åtta eller så och Mica var inte där. Inte helt ovanligt, hon kan inte alltid sova på nätterna och går upp ibland. Om inte annat så för att jag snarkar.

Brukar ofta bara ligga kvar, men den här morgonen tog jag med mig mitt täcke och gick upp. Hon låg med sitt i soffan och jag satte mig i fotänden.

Ganska snart säger hon: “vattnet har gått, det gick i natt.”

Lite nervös, uppjagad. Inga värkar. Jag lugnar henne. Kontroll-googlar fram det jag/vi redan vet: att det inte är någon fara, att standard är att man får komma in för en liten kontroll och om ingenting är helt knasigt så får man sen åka hem och vänta upp till två dygn på värkar. Och att man isf då blir igångsatt.

Ingen större grej alltså. Ingen brådska. Vi tar det lugnt, äter frukost och jag fixar lite små jobbgrejer jag egentligen skulle gjort i tisdags eftermiddag, men som måste vara gjorda före måndagen. SEN ringer vi till BB. Eller Mica ringer, jag lyssnar med på högtalartelefon.

Barnmorskan undrar om det inte bara är en vattnig flytning, tycker det låter så. Kolla hur mycket det rinner och ring igen om någon timme.

Jaha. Är det såhär det är att föda barn? Verkar lugnt och skönt. Fridfullt. Mica tycker jag ska gå och träna, som tänkt. Så jag gör det. Och det är väl rätt. Väskan är ändå packad och hon kan ju ringa taxi lika bra som jag. Blir väl bara stressad av att stirrigt sitta och vänta. Gör nog mest nytta genom att få henne lugn genom mitt lugn.

Så jag drar till Sats. Det är 83 timmar till tolvslaget. Vill ju väldigt gärna ha ett januaribarn, men det blir ju som det blir. Viktigast att hon är frisk och kry. Ställer mig på bandet en halvtimme. Ett pass jag nog kommer minnas och det inte så mycket för själva passets skull men allt omkring. Fysiskt känns det skit, som vanligt senaste tiden. Riktigt skit. 5k är att pressa sig själv. Är dessutom helt matt flera timmar efteråt.

Ringer till BB någon timme senare. Det är inte vattnet, konstaterar barnmorskan. Skulle det vara vattnet skulle det vara ordentligt mycket mer.

Lagar pasta på kvällen. Tonnarelli och köttfärssås med italienska kryddor och creme fraiche. Parmesan. Jävla gott om jag får säga det själv. Tror köttfärssås är enda rätten jag tycker jag kan få till ordentligt.

Precis som dagarna innan riktigt kallt ute. Eller iaf kallare än vad man är van nuförtiden. Minus sju eller åtta.

Det lät iaf inte stoppa mig och Mica från att ta en lång härlig vinterpromenad. “Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” brukar jag retas med henne och nu hade vi långkalsonger och allt. Riktigt behagligt, faktiskt. Gick bort till Säby gård och sen ner mot Säbysjön. Även om jag sprungit förbi där många, många gånger på min vanliga runda har jag aldrig vikt ner där tidigare.

Nere vid sjön satt folk, barnfamiljer, och grillade korv och pinnbröd och ute på isen var det fult med långfärdsskridskor och andra. Några ungar hade med sig en fotboll. “Någon” var lite rädd för att halka, men vi vågade oss ut iaf och det var härligt där ute på isen, i solen.

Gick vidare och bort mot Barkarby. Köpte några grejer på Babyproffsen; amningskudde, inlägg, en filt och en liten snuttefilt som jag och Mica sen turades om att ha under tröjan de följande dagarna. Kommer lukta av oss. Känns som vi är helt färdiga med alla förberedelser. Bara en badbalja kvar på listan vi gjort upp, men det blir väl när det blir.

Tänkte köpa ett enkelt uv-filter som skydd för nya 18-55-objektivet (58 mm). Men de hade inga på Elgiganten så jag sket i det och köpte ett billigt polariserande istället. Hoya. Säkert skit, men det är ju allt de har och det kan väl vara kul att leka med, aldrig använt polariserande filter tidigare.

Senare på kvällen, efter att jag lekt och tagit lite blaj-testbilder med filtret satt jag och kände på Micas mage. Som vanligt var den någon som levde rövare. Plötsligt sa det som “klick!” där inifrån. Vi skojade om att Alma kanske också hade en kamera där inne.