Ja jo…
Det var ju som ett tecken… av en händelse var det prick sex månader till start – loppet är pga covid flyttat från våren till sensommaren – när jag råkade gå in och kolla på mitt gamla favoritklipp.
Var tvungen att köpa en plats.
Om jag kommer iväg? Vem vet? Förmodligen inte? Jag tänker vara redo iaf och… är det inte resan som är målet?
Berlin halvmarathon 2015.
Helt sjukt opepp.
Gjort vad jag kunnat för att glömma det här. Men så var jag ju trots allt där i Berlin. Och allt var väl som väntat helt fel. Inte bara nästintill helt otränad utan sovit för lite, gått för mycket dagen innan (typ 30k steg), ätit dåligt, småsnuvig, stressad (sommartidsomställning, förberedelser och utcheckning osv osv).
osv osv. Hade jag inte lagt fram prylarna kvällen innan hade jag nog skitit i det och gjort Berlin en dag extra istället.
Med typ 25k löpare efter mig (mäktigt!) lunkade jag iväg. Och det var väl okej, bara glida lite även om jag hade skoskav redan från start. Båda fötterna. Men jag tänkte inte så mycket på det och 10k passerades med oväntat lite problem.
Precis vid 13k-skylten brast en stor blodblåsa på höger fot (klafs-klafs-klafs!) och jag tänkte: vad fan, nu kör vi (inte sprungit längre än så sen Stockholm halvmarathon som jag ju dessutom bröt efter typ 17k i höstas). Stod nån strax efter med en skylt “Pain now, beer later”. Då tänkte jag att äh, vadå? Visst, målbilder blabla och den där ölen man får i målfållan går inte av för hackor men det var ju inte dit jag längtade. Inte det jag såg framför mig. Tänkte istället att det är ju här jag vill vara. Nötandes, gnetandes.
Så jag bet ihop och tuggade på. Tog mig runt. Springandes. 26 minuter långsammare än i fjol, men vafan, det var ett bra lopp.
(och ja, dubbeltydigheten i rubriken är såklart medveten, vad trodde ni egentligen?)
Mall of Berlin. Splirrans nytt konsumtionstempel i fyra enorma våningar ett stenkast från Potsdamer Platz. Tidstypiskt helt sterilt och intetsägande. Ingenting ska få störa kommersen. Som på alla andra ställen oavsett om man är i Krakow eller Buenos Aires.
Men…
På strategiska ställen har man fällt in stora, blänkande mässingsplattor i golvet. I denna kliniska minimalism har man släppt in en utvald skara statsmän som får lägga ut texten. Merkel, Obama, Brandt, Kennedy osv. Förvisso oförargliga plattityder om murar som faller, folk som förenas och att krig är dumma, men ändå…
Berlin är Berlin, men tänk er en ny galleria på 150 000 kvadrat mitt i Stockholm där enda utsmyckningen skulle vara utvalda citat av Reinfeldt och Löfven, Nixon och Erlander…
Surrealistiskt?
