Mitt första halvmaraton
Minns inte vem som sa det, men någon elitidrottare inom uthållighetssport uttryckte följande om oss amatörer/motionärer:
“De kör inte tillräckligt hårt på de hårda passen och för hårt på de lågintensiva långpassen.”
Tycker det där sista är intressant. Har själv egentligen aldrig kört några långpass, men nu med halv- och helmaraton framför mig är det dags att gå upp några snäpp distansmässigt. Vilket är knepigt eftersom jag lider av det ovan nämnda – de fåtal gånger jag tänkt testa har jag alltid lyckats hetsa mig till en fart som gjort att långpasset inte blivit något långpass eftersom jag kroknat.
Så efter en förmiddag av surfandes maratonporr (vad många roliga lopp det finns!) ställde jag om klockan att enbart visa distans och ingenting annat. Ingen tid och ingen fart och inget tempo. Bara distans.
Ingen prestige. Ingen hets eller stress. Bara mala på i lugn takt.
Och Järvafältets naturreservat är faktiskt helt underbart att springa långt (och långsamt) i.
Kroknade efter 15k, men det är kanske inte så konstigt med tanke på att jag körde Midnattsloppet i lördagskväll och ett rätt tufft bodypumppass bara timmar efter det. Tiden är ju inte direkt någonting att skryta om på en blogg, men jag behöver komma bort ifrån det där tidstänket. Komma ut och nöta lite, utan prestige. Annars kommer man ingen vart.
Midnattsloppet 2013
Tunga ben. Ont i fötterna. Segt. Borde köra backintervaller, tror jag.
52:44 var kanske inte vad jag hade tänkt mig, men rätt nöjd ändå. Efteråt. Fanns mycket kvar att ge – lyckades med negativ split (andra halvan snabbare än första) och allt, men var ju ändå snabbare än i fjol…
Enda sura med att springa Midnattsloppet är att man missar festen runtomkring.
