Nu när vi var i London shoppades det skor som det inte fanns någon morgondag. Minns expeditens initiala stumma förvåning, men snabba comeback med “Excellent choice, sir!” när jag valde mellan två Superstars och bestämde mig för… båda.
Hursomhelst snubblade vi på en Vivobarefoot-butik. Kände till märket sedan tidigare även om de inte finns i Sverige. Kanske är de lite för extrema för att tas in av någon här hemma. Deras senaste modell – lite lagomt ödmjukt namngiven The One – har t ex en 3 mm tunn sula. Förvisso ligger det också en 3 mm urtagbar innersula i dem, men som en jämförelse är ett par “normala” svennebanan-löparskor typ 25-30 mm i hälen och 15-20 mm där framme.
Skulle ju såklart gå att beställa på nätet, men med mina speciella fötter skulle det inte falla mig in att köpa skor utan att prova dem först. Efter två snabba vändor på deras löpband var iaf saken klar. One är inte bara snygga, utan kändes bra också.
I går så testade jag dem så till sist “på riktigt”. Sprang min första ordentliga 5k på år och dar. Och kan bekräfta att One är både sköna och snabba. 23:45 stannade klockan på. Fantastisk känsla i dom skorna. Som att knappt ha någonting alls på sig. Five fingers är ju egentligen oslagbara i känsla, men med världens krokigaste stortår får man lätt skavsår. Så inte med The One. Ser inte lika muppiga ut heller.
Som en bonus fick man dessutom med lite fina smågrejer i lådan. En liten bok om barfotalöpning och en portabel metronom (!) – en frekvens på runt 180 bpm är som bekant en av hörnstenarna i ett bra löpsteg.
…
Idag var jag och körde styrka för första gången sen… Hedenhös.
Fyfan.
Svag och stel och blä och ingenting. Noll motivation. Usch. Borde ta sig i kragen och komma i form lite.
