Ingen minns en förlorare?
Eller jo, tydligen gör man ju det. Om man som ung och lovande långdistansare kör ihjäl sig kan man få inte bara en film utan två gjorda om sitt liv. Och en partisk dokumentär (som jag också sett).
Fast man ska ju vara full när man kör ihjäl sig, förstås. Men det behövs kanske inte nämnas i filmerna. Sen är det bra om man inte sätter några internationella rekord eller lyckas i några stora mästerskap. Att som bäst komma fyra i OS är lagom. Det viktigaste är att man sprang för seger, även om man kroknar. Det blir bra film.
Ja ja, bågar som spändes och strängar som brast. The moral of the story är väl att var man Nikes första pr-fejja kommer man leva för evigt, antar jag.
