Ida är en märklig, för att inte säga märkvärdig film.
Om inte annat för dess foto, kompositionen.
Kan tyckas ålderdomligt – den är från 2013 – med en film i svartvitt och 4:3, men har man sett sin beskärda del arthousefilm höjer man inte direkt på ögonbrynen. Det som skaver är istället dess unika bildkompositioner.
Det är som att den är filmad med s k “open matte”. Det händer i långa sjok ingenting i bildens övre halva. Och det är som att biomaskinisten ställt in fel, förskjutit bilden nedåt, tillochmed klippt bort hakorna trots att det finns oändligt med luft ovanför.
Det är såklart medvetet och man kan säkert tolka det på olika sätt. Kanske en bildlig (fysiskt?) manifestation av det förflutnas skuld och skam som vilar på karaktärernas axlar, tynger ner dem så till den grad att de håller på försvinna ur bild? Kanske ett sätt att uttrycka denna nunnas (det är mest hon, Ida, som komponeras på detta sätt) förhållande till Gud? Kanske är det tänkt att vara Guds blick?
Jag vet inte. Men, även om jag ju inte har någonting emot verfremdungseffekter, så stör det mig. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på filmen, en film jag tycker är värd det. Mina tankar börjar vandra. Bland filmmediets teknikalitet och bland annan film, andra filmer och filmskapare.
Det är ju t ex inte helt ovanligt att lämna utrymme horisontalt. Att t ex lämna lite utrymme framför ett ansikte är ju tillochmed brukligt, det ser bättre ut, det har ju tillochmed ett namn som jag glömt… siktutrymme? och att lämna onormalt mycket utrymme för att antyda t ex att någonting saknas – en bortgången partner/fru som borde finnas där eller så – är ju väldigt… gjort. Finns ju hela filmer på temat. Ta t ex The Message med Anthony Quinn, en biopic om Allah gjord på det islamistiskt respektfulla sättet att huvudpersonen aldrig avbildas, han bara antyds genom tomt utrymme (se där… Gud igen!)
Men horisontellt? Vilka filmer har jag sett som gjort någonting liknande? Kan inte komma på någonting. Det närmaste är väl Ozu, denna gigant, som konsekvent placerade kameran lågt, knappt en meter över marken. Förvisso med motivet i övrigt rimligt placerat i bilden, men ändå. Om Ida – Pawlikowski – är Guds blick så är ju Ozus barnets (eller förmodligen den sittande vuxnes, Ozu var ju japan och givet den kulturella aspekten känns det perspektivet inte så konstigt).
Ida är väl mer än märklig bildkomposition, och då på ett sätt där form möter innehåll, men…