Den skeptiske

Det är jobbigt att vara lång ibland. Redan innan nån bonnläpp framför fäller sätet finns det egentligen ingenstans att ta vägen med benen. Det blir lätt “irriterat” i sådana lägen när värmländskan framför – med betoning på värmländska – högaktningsfullt skiter i om man har någonstans att ta vägen med knäna.

Sånt där har ju hänt tidigare. Minns en oresonlig britt en gång mellan Warzawa och Krakow. Precis som nu vägrade han att tänka på någon annan än sig själv. Men då fanns det plats lite längre bak – fick egen rad faktiskt… Och en extra macka, LOT har nog goaste flygmaten jag ätit, så den gången redde det ut sig.

Så dock inte denna gång. Blev lite “You’ve unleashed the fucking fury!!!”-aktigt och M sa att hon aldrig sett mig så upprörd. Vad annat kan man bli av sådana där idioter som inte tänker på någon annan än sig själv och inte drar sig för någonting, inte ens att skrattandes ta iphonebilder på en. Säkert för att lägga upp på fejjan.

Hursomhelst borde hon haft lite bättre koll på sin jeansjacka och inte låtit den hänga bak mellan stolarna. Det är såklart omoget så det smäller om det, men känslan att, när man gått av, kunna påpeka för henne att hon borde tvätta jackan eftersom den är nedlusad med snorkråkor… se hur hon blir störtförbannad… den känslan är obetalbar.

What goes around comes around.